FEUERBACH Den strukturella likhet, som delvis kan skönjas mellan icke-kristna f. och kristna sakrament och heliga handlingar, yppar sig på flera sätt. Det kristna frälsningsdramat aktualiseras sålunda i sin helhet i de fornkyrkliga liturgierna, vilken enstaka kyrklig handling eller f. dessa än avse. Med tiden inträder här en differentiering. Vetenskapshistoriskt kan man också med dessa analoga förhållanden förklara religionshistorikernas intresse för de kristna liturgierna å ena sidan (jfr G. P:n Wetter, R. Reitzenstein) och liturgihistorikernas öppenhet för religionshistoriska synpunkter (O. Casel) å den andra. Men icke minst har förekomsten av en likformig festrelation till den mytiska resp. historiska urtiden haft sin betydelse vid kristendomens möte med de främmande religionerna och härav följande religionskiften. Förekomsten av de sistnämnda har annars ytterligare berikat de många festbruken och helgdagarna, eftersom olika festkalendrar då smält samman. Utom kyrkoåret med dess särskilda helgdagar (se jul, påsk, pingst, etc.) kan man särskilja »bondens år», som följer årstidernas skiften med sådd, skörd etc., den enskilda människans liv med dess bemärkelsedagar »från vaggan till graven», och statens eller samhällets festdagar. Men det är endast i teorien, som dessa olika festcyklar kunna hållas helt i sär. I praktiken äro de på många ställen sammanflätade med varandra, och de kyrkliga handlingarna få helga både människans och naturens liv vid alla deras avgörande vändpunkter. Se även Gudstjeneste, Israels religion, Kyrkoåret och de enskilda högtiderna. Litt.: 1. Maja Forsslund, Mikaeli och kärrmässa (i Folkm. o. folkt. 15, 1928); A. Nordberg, Nyckeln och boken. Några anteckn. om norrbottniskt helgfirande, särskilt i Nederluleå förs. (i Från Bygd och Vildmark 1929); M. Åmark, Om kyrkmässor. Några funna spår därav i ärkestiftet (i Julhälsn. t. förs. i Ärkestiftet 1944); E. L. Backman, Den religiösa dansen inom kristen kyrka och folkmedicin (Sthm 1945); J. Reichborn-Kjennerud, Vår gamle trolldomsmedisin 5 (Skrifter utg. av Det Norske Videnskaps-Akad. i Oslo 1947: 2 (=Hist.-Filos. KI.): 1, s. 151 ff.); J. Huizinga, Homo ludens (Haarlem 1938, sv. 863 övers.: Den lekande människan, Sthm 1945); K. Kerényi, Vom Wesen des Festes (i Paideuma 1, 1938); Ad. E. Jensen, Spiel und Ergriffenheit (i Paideuma 2, 1941/42); H. Rahner, Der spielende Mensch (i Eranosjahrbuch 16, 1948); W.Schmidt, Spiele, Feste, Festspiele (i Paideuma 4, 1950). 2. E. Best, The Whare Kohanga (the »Nest House») and its lore Dominion Museum Bull. 13, Wellington 1929); C. A. Scharbau, Die Idee der Schöpfung in der vedischen Literatur (Veröffentl. des orient. Sem:s der Univ. Tübingen 5, Stuttg. 1932, s. 104 ff.); G. van der Leeuw, De primitieve mensch en de religie (Groningen; 1937); dens., Urzeit und Endzeit (i Eranosjahrbuch 17, 1949); J. J. Meyer, Trilogie altindischer Mächte und Feste der Vegetation 1—3 (Zürich— Leipzig 1937); H. Schärer, Die Gottesidee der Ngadju Dajak in Süd-Borneo (diss. Leiden 1946); M. Griaule, Dieu d'eau (Paris 1948); Ad. E. Jensen, Das religiöse Weltbild einer frühen Kultur (Studien zur Kulturkunde 9, Stuttg. 1948); M. Éliade, Le mythe de VlVéternel retour. Archétypes et répétition (Paris 1949); A. L. Kroeber— E. W. Gifford, World renewal. A cult system of native northwest California (Anthropological records 13: 1, Berkeley—Los Angeles 1949); W.- E. Peuckert, Geheimkulte (Heidelberg 1951). 3. J. S. Møller, Fester og højtider i gamle dage 1—2 (Holbæk 1929—3838); M. P:n Nilsson, Årets folkliga fester (2 ed. Sthm 1936); Årets högtider, utg. M. P:n Nilsson (Nordisk kultur 22, Sthm— Oslo—Khvn 1938); H. Koren, Volksbrauch im Kirchenjahr (Salzburg—Leipzig 1934); L. A. Veit, Volksfrommes Brauchtum und Kirche im deutschen Mittelalter (Freiburg i Br. 1936); Ł. Whistler, The English festivals (London 1947); FI. Pleijel, Kyrkligt högtidsliv i helg och söcken (i Det glada Sverige, Sthm 1947—48) ; G. Gugitz, Das Jahr und seine Feste im Volksbrauch Österreichs 1—2 (Buchreihe »Österreichische Heimat» 14—15, Wien 1949—50); Livets högtider, utg. K. Rob. V. Wikman (Nordisk kultur 20, Sthm—Oslo—Khvn 1949); F. Bammel, Das heilige Mahl im Glauben der Völker (Gütersloh 1950); G. van der Leeuw, Die Bedeutung der Mythen (i Festschrift A. Bertholet, 1950). C.-M. E. FEUERBACH, Ludwig, tysk filosof (1804 — 1872), studerade teologi i Heidelberg 1823 och i Berlin 1824, privatdocent i Erlangen 1828. I Berlin, dit F. kommit i avsikt att höra Hegel*, bryter han (1825) med teologien och vill nu endast ägna sig åt filosofi. Sin största betydelse får F. som kristen- 864