domskritiker på grundval av hegelianska tankegångar om dialektiken i historien. — Redan i november 1828, då F. översände sin doktorsavhandling »De ratione una, universali infinita» till Hegel, uttalar han riktlinjerna för sin framtida gärning. Han vill »stifta ett idéens rike, som störtar jagets, som sedan den kristna tideräkningens början behärskat världen». Mot Hegels syntes kristendom och förnuft vänder sig F. på basis av en isolerad tankegång hos Hegel: begreppet, tänkandet kräver att ensamt få härska. — Detta program försöker F. genomföra först i en anonym skrift »Gedanken über Tod und Unsterblichkeit» (Nürnberg 1831). Här förnekar F. den individuella odödligheten. Endast det allmänna förnuftet har evigt liv. Om människan ej klargör för sig sin dödlighet, förlorar livet sitt värde. »Man kommer aldrig att förlåta dig denna skrift», skrev fadern. Boken konfiskerades. Anonymiteten röjdes och F. erhöll aldrig någon anställning vid universiteten. 1834 drar han sig tillbaka till landet och ägnar sig åt filosofiskt författarskap. I tre skrifter: »Geschichte der neueren Philosophie von Bacon bis Spinoza» (1833), »Darstellung, Entwicklung und Kritik der Leibnitz’schen Philosophie» (1837) samt »Pierre Bayle» (1838) söker F. visa, att filosofiens och teologiens ståndpunkt äro oförenliga. I teologien blir personen det väsentliga. Filosofien däremot driver en saklig betraktelse. Den oegennyttige, objektive vetenskapsmannen förhärligas i hans kamp mot religionens egenintresse. Redan på Bayles tid, menar F., hade striden mellan filosofi och teologi genomkämpats och resultatet visat, att syntesen mellan tro och förnuft vore en galenskap. Religionen står i strid inte bara med tänkandet utan tillika med sedlighetens idé. Det moraliska argumentet kommer nu till det teoretiskas hjälp i kampen mot kristendomen. Sedan Hegels unga lärjungar blivit förebrådda »okristlighet» i historikern Heinrich Leos skrift »Die Hegelingen», tar F. först Hegel i försvar i »Ueber Philosophie und Christenthum» (1839) men kommer samma år i en artikel »Zur Kritik der Hegelschen 28 865 FEUERBACH Ludwig Feuerbach. Philosophie» att tillskriva Hegel tvenne misstag: 1. att han velat i sitt system framställa den absoluta filosofien, 2. att han gjort kristendomen till den absoluta religionen. Härav drar F. den slutsatsen, att filosofi och kristendom så inarbetats i Hegels filosofi, att en kritik av Hegel endast kan ske genom en uppgörelse med kristendomen. Men var står då kristendomen filosofiskt sett? I »Das Wesen des Christenthums» 1841 ger F. ett svar, vari han söker gå en medelväg »mellan Strauss’ panteism och det naiva, religiösa medvetandets materialism». Kristendomen skall förklaras ur sina egna källor, ur »religionens väsen». Till religionens väsen hör, att föreställningen alltid är förknippad med bilden. Har man klart för sig, att människans väsen är förstånd, känsla och vilja, så låter sig kristendomens treenighetslära förklaras rent naturligt. I kristendomen har man förlagt människans väsen ovanför människans egen 866