FIKTIONALISMEN värld, i himmelen. Teologien behandlar religionen såsom någonting för människans värld främmande. Med teologiens tvenne världar, Guds och människans, blir alla utsagor om människan dubbeltydiga och motsägande. F. gör anspråk på att ha fört in en ny tid, en vändpunkt i historien, med läran: »Människan är Gud för människan». Detta innebär, att av kristendomen räddas de egenskaper, som man tidigare tillagt Gud, exempelvis kärleken. Kristendomens etik förblir i kraft och heligförklaras såsom mänsklig, förnuftig etik. — Filosofien har nu skridit fram till en medveten negation av religionen. I »Grundsätze der Philosophie der Zukunft» (1843) beskriver F. hela den nyare tidens tänkande som teologiens förverkligande eller »Guds förmänskligande». I F:s framtidsfilosofi upplöses treenighetsläran helt och hållet i en rent mänsklig jag-du-filosofi. Tankeutbytet mellan ett jag och ett du leder till sanningsvisshet. I en studie om Luther: »Das Wesen des Glaubens im Sinne Luthers» (1844) bestyrker F. att han från religionen hämtat den levande människan samtidigt som han anklagar tron för att vara intet annat än självkärlek, ett uttryck för hjärtats själviska önskan att bli saligt, att bli hjälpt o.s.v. I »Das Wesen der Religion» (1845) och »Theogoni» (1857) utvidgas F:s kritik över religionens hela värld. Religionen är en skapelse av de mänskliga önskedrömmarna. Stor betydelse har F. fått genom att verka som förmedlande tänkare mellan Hegel och Marx. Marx godtar F:s lösning av religionen som illusion och fortsätter själv med den fråga, som F. enligt Marx brottats med: »Hur kommer det sig att människorna få denna illusion i huvudet?» Denna fråga banar för Marx vägen fram till hans egen förklaring av religionen som följd-företeelse till ekonomiska och samhälleliga faktorer. Litt.: Ludwig Feuerbach’s Sämtliche Werke. Neu hrsg. von W. Bolin und Fr. Jodl 1—10 (Stuttgart 1903—1911); Philosophie der Zukunft, hrsg. und erläutert von H. Ehrenberg (Stuttgart 1922); K. Grün, Ludwig Feuerbach in seinem Briefwechsel und Nachlass 1—2 (Leipzig 1874); Ausgewählte Briefe von und an Ludwig Feuer- 867 bach 1—2, hrsg. von W. Bolin (Leipzig 1904); W. Bolin, Ludwig Feuerbach, sein Wirken und seine Zeitgenossen (Stuttgart 1891); A. Rau, Harnack, Goethe, D. Strauss und L. Feuerbach über das Wesen des Christentums (Delitzsch 1903); A. Levy, La philosophie de Feuerbach et son influence sur la littérature allemande (Paris 1904); L. Leese, Die Prinzipienlehre der neueren systematischen Theologie im Lichte der Kritik Ludwig Feuerbachs (Leipzig 1912); H. Henne, Die religionsphilosophische Methode Feuerbachs (Borna—Leipzig 1918); Fr. Jodl, Ludwig Feuerbach (2 ed. Stuttgart 1921); S. Rawidowicz, Ludwig Feuerbachs philosophische Jugendentwicklung und seine Stellung zu Hegel bis 1839 (Berlin 1927); dens., Ludwig Feuerbachs Philosophie, Ursprung und Schicksal (Berlin 1931); K. Barth, Die Theologie und die Kirche (München 1928); Fr. Engels, Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofiens slut (Sthm 1929); S. Hook, From Hegel to Marx (London 1936); G. Nüdling, Ludwig Feuerbachs Religionsphilosophie (Paderborn 1936); Y. Ahlberg, Kristendomskritiken hos Ludwig Feuerbach (diss. Lund 1947, med utförl. litt.fört.). Y. A—9 FIKTIONALISMEN kaldes den filosofi, som den tyske erkendelsesteoretiker Hans Vaihinger (1852—1933) gjorde sig til talsmand for i sit hovedværk »Philosophie des Als Ob» fra 1911. Hans udgangspunkt er en sensualistisk erkendelsesteori: det givne er sanseindtrykkenes og fornemmelsernes mangfoldighed. Ganske simple domme, der kun udtaler sig om fornemmelsernes tilstedeværelse, deres sammenhæng, rækkefølge og koeksistens er derfor sande; de afbilder virkeligheden. Al egentlig erkendelse, der som sådan arbejder med kategorier, består derimod af fiktioner. Ikke til nogen kategori, selv ikke til den simpleste som f. eks. ting og egenskab, svarer der en realitet; kategorierne er kun bekvemme instrumenter til intellektuelt at mestre fornemmelsernes mangfoldighed og beregne begivenhedsforløbet. Man betragter det givne på den måde, der er nyttig for ens beregninger. Virkeligheden omformes for at kunne mestres. Hvordan virkeligheden er, ved vi intet om, og kan vi intet vide om. Sely om erkendelsen således ikke afspejler virkeligheden, er den derfor på ingen 868