FILOSOFI För judarna har Gud uppenbarat sig bäst, och deras heliga män ha bäst förverkligat hans avsikt med människan. Men Filons system är icke enhetligt utan på många punkter växlande och motsägelsefullt, därav förklaras delvis den stora oenigheten hos de moderna forskarna i bedömningen av honom. Litt.: En bibliografi över Filonlitteraturen fram till 1938 i E. R. Goodenough, The politics of Philo Judæus (London 1938), en historik över Filonforskningen i W. Völker, Fortschritt und Vollendung bei Philo von Alexandrien (Leipzig 1938), vilken i sitt eget ståndpunktstagande kraftigt betonar det judiska hos F., medan /. Heinemann, Philons griechische und jüdische Bildung (Breslau 1932) mycket starkare betonar det grekiska. Allmän översikt i E. R. Goodenough, An introduction to Philo Judaeus (New Haven 1940). Den bästa editionen av F:s skrifter är den av L. Cohn och P. Wendland (Berlin 1896 ff.), som dock saknar fragmenten, dessa senare äro senast omtryckta i Venedig 1892 efter Anchers äldre edition. Tysk övers. av L. Cohn och J. Heinemann (Breslau 1909 ff.), engelsk med bredvidstående grekisk text av F. H. Colson och G. H. Whitaker (London 1929 ff.). A. Wd FILOSOFI. 1. Vad f. är. Den urspr. bet. av det grek. uttrycket çıňocopsïv (filosofera) är »att älska visheten». Ordet f. användes tidigt i allmän betydelse, motsvarande ung. »bildningssträvan», men får hos de stora grek. filosoferna den innebörd det fortfarande oftast äger. Hos Platon och Aristoteles är f. vetande om det »varande» el. enl. vårt språkbruk, ung. detsamma som vetenskap överhuvud. F:s uppgift är alltså mycket omfattande. Den sammanfattar all kunskap till en världsåskådning (varav livsåskådningen är en del). En likartad uppfattning av f:s syfte har senare varit den vanligaste. Den har framträtt som en strävan att utifrån vissa »yttersta grunder» skapa en allomfattande världs- och livsåskådning. En sådan tendens är t. ex. utmärkande för renässansen, som i opposition mot den auktoritetsbundna kristna åskådningen gör »förnuftet» till f:s enda kunskapskälla. Härigenom blir f. åter vad den varit hos de stora grek. filosoferna, en på förnuftsgrunder byggd 875 världsåsikt. Om en likartad strävan vittnar en under 1700-talet gängse term. I motsats till kyrklig dogmtro är f. en självständig förnuftig och mänsklig »Weltweisheit». Också i moderna definitioner kan f. framträda med anspråk, vilka ur mera kritiska synpunkter måste förefalla alltför stora. Så när E. Husserl definierar den som »väsensvetenskap». En sådan måste näml., såsom särskilt Husserls lärjungar visat, utveckla sig till en spekulativ världsåskådning. Jämsides med den här antydda universalistiska tendensen gjorde sig redan inom den grek. f. strävan att begränsa uppgiften och skapa strängare och mera vetenskapliga metoder gällande. Undersökningen kom härvid att främst inrikta sig på fastställande och systematisering av de grundbegrepp och grundsatser som i vår kunskap kommer till användning. I en sådan form blir f. en vetenskapernas principlära. Den har t. ex. att (i form av logik) framställa kunskapens allmänna principer eller principerna för det moraliskt och juridiskt »rätta» (etik och rättsfilosofi). I mera modern gestalt kan den fattas som en undersökning av specialvetenskapernas eller realvetenskapernas grundbegrepp. Genomgående kommer härvid huvuduppgiften att bli av kunskapste oretiskochkunskapskritisk natur. I modern f. torde en viss enhetlig tendens kunna fastställas vid utformningen av denna kunskapsteoretiska uppgift. Den ligger icke i ett spekulativt övervinnande av ett generellt tvivel, gentemot vilket det skulle behöva visas, att kunskap överhuvud är möjlig, utan i särskilda problem, vilka yppar sig i anslutning till den kunskap, som redan föreligger i specialvetenskaperna. Formellt är den kunskapsteoretiska f:s frågor ung. desamma som Kant ställde i »Kritik der reinen Vernunft»: H ur är ren matematik óch hur ren naturvetenskap möjlig? Det vill säga, någon rimlig anledning att ifrågasätta, att matematik och andra vetenskaper är möjliga existerar inte. Däremot har frågan, hur de är möjliga en mening. En kritisk undersökning av de 876