ter bland många folk; de äro solitära rån. Rierået återgår närmast på det i Öst-Europa allmänna eldsrået; hos gårdsrået o.l. finner man drag, som visa att det till sitt ursprung hör hemma i idén om landnam: rået är gårdens grundare, den person som tänt den första elden på platsen o.s.v. I den västfinska folktron spelar tonttu (sv. tomte) en stor roll. Vattenväsendet näkki härrör från svenskarnas näck, medan namnet på sjörået, veteħinen, är ett östligt översättningslån (ry. vodjanoi). Bland de lapska råen finns dels ett skandinaviskt inslag (gufittar < godvettr, ulda < huldra, akkruva < havsfru), dels ett ryskt (miehts-ħozjin, den som skriker i skogen och för vilse, pərt-ħhozjin, pörteshusbonden). Också i Estland finner man samma slags rå-väsen. En särskild grupp bilda de många växtlighetsfrämjande rådarna. De kunna vara emo-väsen (fi. emo, moder, betecknar en rad naturväsen, t. ex. vattnets, flodens, jordens och åskans emo), såsom mordvinernas sädes-ava, som också får heta sädesgud, och som bor i själva åkern. Sädesava kan »gro», »växa». Men hon kan också uppträda på samma sätt som en människa, gråta, klaga, dansa och iföra sig kläder. Hon kan också vid fester ha en levande företrädare, en gammal kvinna. Finnarnas växtilighetsgudom är Sampsa Pellervoinen; ordet sampsa betyder tidig vårväxt, som duger till mat, som är ätlig. Sampsa förekommer i folkdiktningen; han står i äktenskapligt förhållande till sin styvmoder. Den spirande vårgrönskans gudom hos Skandinaviens lappar är Rananeide, barans eller barfläckens jungfru, som om våren driver fram det första gräset åt renarna. Man har ansett att hon företer drag av jungfru Maria och av någon fornnordisk fruktbarhetsgudomlighet. Finnarnas korngud är Pellonpekko, och flere liknande, särskilda rådare för växterna, vilkas ursprung delvis är höljt i dunkel, upptecknas av Mikael Agricola i hans gudaförteckning (1551). Bland de gudar, som Agricola nämner, märkas de likaledes till sitt ursprung oklara Ahti, som ger fisk, och 893 FINSK-UGRISKA RELIGIONER Tapio, som ger skogsvilt. — Hos lapparna ha olika djur såsom björn, vildren, varg och fåglar sina särskilda rådare. Vindens gudom intar en viktig plats hos olika finsk-ugriska folk. Mordvinerna offra åt varma-ava, vindens moder, och då stormen rasar offra tjeremisserna åt mardez-ava, vindens moder, eller fuljumə, vindens gud; vogulerna bedja »vind-farbrorgubben» om storm för att lättare kunna smyga sig på älgen. Finnarnas //marinen åstadkommer vind och stiltje, och till honom ber man ute till sjöss. Lapparnas biegga-galles, vindgubben, eller biegg-olmai, vindmannen, härskar över »luften, vattnet och havet»; de skandinaviska lapparna offrar små båtar åt honom. Det har antagits, att åskguden vid hednatidens slut var den förnämsta guden hos de folk, som bodde runt om Östersjön. Från Finland känner man en skildring från 1500-talet av Ukon vakat, Ukkos (åskgudens) fest, en offerfest under vårsådden. Festen firades med omåttligt drickande, vari även kvinnorna togo del. I Estland omtalas på 1600-talet tjuroffer och öldryckeslag till åskgudens (Pikne) ära; i detta sammanhang omnämnes böner om regn ay åskgudens präst. Ända till våra dagar har i Ingermanland bevarats en fornåldrig sed att på Elias- eller Petrus-dagen dricka öl till Ukkos ära. Det har antagits, att skandinavernas Tor går igen i esternas krigsrop Tar apitha, Tor hjälp. Samma namn har övertagits även av lapparna; namnet på deras åskgud ħora-galles har tolkats som þorr(karl). Lapparna offrade rentjurar åt sin åskgud — som även bär ett inhemskt namn, żiermes — för att få regn och därigenom gräs och renlav åt renarna. Från baltiska språk härröra en annan av finnarnas benämningar på åskguden, perkele, som senare har kommit att beteckna fan, djävulen; också mordvinerna ha upptagit samma namn för sin åskgud, Purg'in'e-pas. Frågan om de finsk-ugriska folkens h i mmelsgud har dryftats länge. Den nutida forskningens ståndpunkt är, att det finska ordet jumala (estn. jumal, lapsk. jubmel), 894