FINSK-UGRISKA RELIGIONER tidigast belagt i berättelsen om Thorer Hunds och Karls färd år 1026 till bjarmernas land, ursprungligen betyder himmelsguden, liksom tjeremissernas jumoə är himlavalvet, himlens gud. Tjeremissernas jumə betecknar sälunda å ena sidan »den synliga himlen», å andra sidan ett väsen som på människors sätt driver jordbruk, boskapsskötsel och biodling. Då ordet jumoə betyder himlavalvet, ligger det nära till hands att anta, att himlen som sådan har dyrkats som gudom. Votjakernas himmelsgud är inmar, vilket ord samtidigt betecknar himlavalvet. Inmar råder över väderleken och dess växlingar och av honom äro de jordbrukande votjakerna beroende i sitt näringsfång. Han har därför blivit en åkerbrukets gud, som man offrar åt sommartid på sädesfälten. Ob-ugrernas himmelsgud företer drag av främmande ursprung: han råder över människornas öden, mäter deras lyckas och levnads mått. Flera finsk-ugriska folk uppfatta, såsom nu exemplifierats, himmelsguden såsom själva himlen, himlavalvet, ur vars orubbliga kretsgång hela världsordningen härflyter. Enligt mordvinernas uppfattning är shskaj å ena sidan himlen, å andra sidan den personliga skaparen, och ett namn på tjeremissernas himmelsgud är kugu-shotshən, den store avlaren, medan votjakernas kildis'in är den avlande och födande himlen el. guden. Finnarnas binamn på Jumala, Synty, Suuri synty och Luoja, skaparen, höra till samma grupp av definierande namn på himmelsguden. Offer ha förekommit dels vid särskilda tillfällen, dels vid bestämda tidpunkter. Som offerplatser förekomma utom fritt valda ställen, heliga träd, vilka såsom vårdträd i stor mängd ha bevarats till vår tid, offerlundar och offerbodar, även rasbranter eller stenar av iögonenfallande utseende (lapparnas seita). Likaså växlar offerritualet. Volgafolken offra åt sina gudahjältar »nedåt» eller »mot natten»; endast männen ta del i offerfesterna. Åt naturgudomligheter offrar man uppåt, mot solens uppgång. Offerdjuret är härvid i färg med det naturföremål eller -fenomen som dyrkas; också kvinnorna ha tillträde. Sysslan som »offer- 895 präst» innehas vid offer i hemmet av familjens överhuvud och övergår från honom till äldste sonen. Offer åt en naturgudomlighet kan förrättas av vilken bönekunnig person som helst. Vid stammens gemensamma fester officierade särskilda bypräster. Ostjaker, voguler och lappar ha en långt utvecklad schaman-institution. I dessa folks samhälleliga och religiösa liv har sejdmannen en betydande roll. Han är på grund av sin kallelse och sina böjelser en förmedlare mellan människorna och andarnas värld och anses äga övernaturlig kraft. Vid trolltrummans monotona dunk jagar lapparnas trollkarl upp sig till ett retningstillstånd som övergår i medvetslöshet, varvid hans själ frigjord från kroppen i skepnad av ett djur (fisk, val, orm) färdas till avlägsna trakter, ja till och med till dödsriket, för att hämta kunskap om förborgade ting. Sejdmannen har hjälp-andar på sin färd, andra själar — ofta även de i djurgestalt — som han ärvt, köpt eller blivit besatt av. Ostjakernas och vogulernas schamaner använde även de trumma som instrument; det är även brukligt att de berusa sig med flugsvamp. Sejdmannen, klädd i en särskild »ämbetsdräkt», åtnjuter skräckblandad vördnad; medan han schamanerar verkar varje rörelse och varje ord liksom elektriserande på de närvarande. Den finska folkdiktningen — såväl epiken som galderdikten — innehåller drag, som visa att också finnarna ha haft schamaner; enligt den nyaste forskningen har den förnämste av hjältarna i Kalevala, Väinämöinen — »den urtidsfödde vismannen» — varit schaman. Syrjänernas schamaninstitution är känd redan från 1300-talet; då stred syrjänernas apostel, den helige Stefan, mot vismannen Pam, som var schaman och samtidigt ledare för sitt folk. Litt.: M. A. Castrén, Föreläsningar i finsk mytologi (Helsingfors 1853); J. Krohn, Suomen suvun pakanallinen jumalanpalvelus (Helsingfors 1894); K. Krohn, Soumalaisten runojen uskonto (Helsingfors 1914); M. Haavio, Suomalaiset kodinhaltiat (Borgå 1942); U.(Holmberg) Harva, Suomalaisten muinalsusko (Borgå 1948); — J. A. Friis, Lappisk mythologie, eventyr og folkesagn (Christiania 1871); J. Qvigstad, Kilde- 896