FOLKFROMHET dens formænd har været præster, og der holdes altid gudstjeneste i forbindelse med årsmødet. Denne forening har gjort et stort arbejde for nynorsken og for den til byerne indvandrede ungdom. Den samles i de store bondeungdomslag, der har et højt kulturelt stade. Der arbejdes for det hjemmegroede, de ægte gamle folkeværdier, bl. a. folkeviselegen. Afholdsorganisationerne har i Norge som i Sverige et omfattende arbejde af folkeopdragende karakter. Foråret 1949 oprettedes i Norge et Institutt for kristen Oppseding. Bag det står en række lærer- og missionsorganisationer, der vil arbejde for en kristen folkeopdragelse i hjem og samfund. For det vidt forgrenede dannelsesarbejde i Sverige er det karakteristisk, at der arbejdes i smågrupper. Studiecirklen er den mest almindelige arbejdsform. De store folkerørelser, arbejder- og bonderørelser, de frie religiøse rørelser, afholdsrørelsen, har alle et omfattende studiekredsarbejde igang. Der findes flere former for skole- og forelæsningsvirksomhed, men gruppearbejdet er det almindeligste. I Sverige er f. ikke overladt alene til frie kirkelige rørelser eller profane foreninger, men kirken har selv taget et folkeoplysningsarbejde op af ret stort omfang. Sveriges kyrkliga studieförbund havde 1950 nær 3.000 studiekredse med over 36.000 deltagere. Dette vidner sammen med et omfattende studiemateriale om et aktivt og målbevidst arbejde fra kirkens side, et forsøg på at komme fra defensiven over i offensiven, når det gælder f. En støtte for f. i alle Nordens lande er folkebibliotekerne. Omkring 1948—49 havde Norge 3,6 mill. udlån, Sverige 12 mill. og Danmark over 15 mill. udlån. Største delen af provinspressen bringer nu og da kirkeligt stof, en del af bladene endda regelmæssigt. Radioen bringer i alle nordiske lande søndagsgudstjenester og morgenandagter og står åben for kirkelige indlæg og foredrag. F. stiller større krav til kirken. De moderne folkeoplysningsmidler er ikke kirkens, 911 men de står til kirkens rådighed. Det beror på kirkens egen indre kraft og på dens vidsyn, om den påny kan komme til at præge folkeoplysningen. Se også Folkehøjskole, Folkrörelser. Litt.: Våra folkrörelser (Sthm 1946); Nordens ungdom 1—3. Nordens ungdomsforeninger og deres arbejde i alle fem lande (Odense 1948); Kyrka och folkbildning. Studier tillägnade Torsten Bohlin (Sthm 1949); Dansk folkeoplysning (Khvn 1950); R. Skovmand, De folkelige bevægelser i Danmark (Khvn 1951). J. M.J. FOLKESKOLE, se Folkskola. FOLKFROMHET, en till sin innebörd icke klart bestämd term av nyare datum. F. betecknar den kristna föreställningsvärld hos gemene man, i sht. hos allmogen i äldre tider, vilken yttrar sig i vissa sedvänjor och idéer, vilka än gynnats, än tolererats och än bekämpats av kyrkan. Ordet f. användes alltså endast om förhållanden inom den kristna, västerländska kultursfären, medan termen folkreligion avser samma företeelse inom de icke kristna religionerna. Även där kan den officiella religionen eller statskulten stå i ett skiftande förhållande till folklig tro och rit. Den kristna f. bör också avgränsas från den folktro, som helt saknar förbindelse med kyrkans gudstjänst och lära. Gränserna äro dock svåra att draga. Historiskt sett utgör nämligen f. ofta en syntes av kristet och förkristet. Denna förknippning kan emellertid vara av så ytlig art, att beteckningen f. blir missvisande eller felaktig. Om man t. ex. till 1800-talets mitt legat på julhalm under hänvisning till att Jesusbarnet vilat på krubbans strå, är detta näppeligen uttryck för f. Detsamma gäller den ännu levande påskrisningen med dess motivering, att Kristus risats för vår skull. I båda dessa exempel dominerar det ickekristna idéinnehållet. Så är även fallet med de direkt magiska handlingar, som icke ha något annat med kristendomen att göra, än att den magiska formeln innehåller kristna namn eller syftar på bibliska händelser. Då emellertid också gränsen mellan religion och magi är flytande, kan även inom den kristna idésfären det magiska momentet do- 912