minera i den folkliga upplevelsen av de kyrkliga handlingarna. Den evangelisk-lutherska kyrkan fördömde efter reformationen mycket av den medeltida f. såsom hedendom och papism. Icke minst gällde detta relikdyrkan. Om skrinet med den isländske biskopen Thorhallssons (i Skalholt 1178—93) kvarlevor berättas det, att folket vallfärdade till detsamma långväga ifrån, och att man brukade bära det i procession runt kyrkan. Också sedan den lutherska läran segrat på Island, besökte de gamla skrinet, när de hade ont i ögonen eller någon annanstans, ströko med händerna på relikgömman och förde dem sedan över det sjuka stället för att därigenom bliva helbrägda. 1950 års Romresenär kunde vid kanoniseringen av ordensstiftaren Palotti bevittna alldeles samma slag av f. Vid den avslutande högtidligheten i S. Andrea della Valle utdelades till kyrkobesökarna ett kort av det nya helgonet, vars kvarlevor befunno sig i ett statyliknande metallfodral, vilket i sin tur omgavs av en glaskista. Till denna strömmade folket fram, och två kyrkotjänare hade full sysselsättning med att gnida båda sidorna av de förbipasserandes helgonbilder mot kistglaset. Med de på detta vis helgade korten ströko sig sedan de fromma besökarna i ansiktet och på kläderna. Besläktade företeelser voro emellertid icke främmande för den lutherska f., som också tog åtskilligt av den katolska f. i arv. Den som kom hem från kyrkan tog ännu i 1800-talets Sverige de hemmavarande i hand med orden »mässa i Guds namn» eller bara »mässe». Det helgade kyrkorummets kraft och välsignelse förmedlades därmed till hemmet och dess innevånare. Omvänt skulle man icke taga en nybliven mor i handen, innan hon kyrkotagits utan endast bocka sig för henne. Särskilt nattvardselementen voro förbundna med föreställningar, som te sig ganska magiska. Den som icke tyckte, att nattvardsgången medfört den väntade hälsobringande effekten, kunde säga, att han fått en »svag en Jesus» (Vilhelmina). F. har varit knuten till kyrkoåret med dess helgdagar, det naturliga året med dess skif- 913 FOLKRÖRELSER tande sysselsättningar, icke minst sådd och skörd, den enskilda människans år med dess skilda vändpunkter från vaggan till graven och slutligen till vad man skulle kunna kalla »den dödes år» med dess minnesfester på t. ex. den 3, 7, 30 och årsdagen av dödsfallet. I Karelen förekommer alltjämt denna levande gemenskap mellan de avsomnade och de efterlevande. Den grekisk-ortodoxa kyrkan har icke rubbat på dessa uråldriga bruk utan endast givit dem en nödtorftig, kristen inramning. Till de sedvänjor, som gälla de avlidna, höra de folkliga föreställningarna om hinsideslivet, som alltid varit mycket rikt utvecklade, och de apokalyptiska förväntningarna om tidens snara ände, världsundergång och dom. Se även Fester och helgdagar. Litt.: A. Stonner, Die deutsche Volksseele im christlich-deutschen Volksbrauch (München 1935); G. Koch, Die bäuerliche Seele. Eine Einführung in die religiöse Volkskunde (Berlin 1935); dens., Religion als geistige Aufnahmebereitschaft im einfachen Volk (i Hessische Blätter für Volkskunde 41, 1950); W. Peuckert (ed.), Theologische Aufsätze zur religiösen Volkskunde (Dresden 1937); dens., Kirchliche Volkskunde (i Zeitschrift für Kirchengeschichte 58, 1939); IH. Pleijel, Kyrkohistoriska arkivet i Lund (Lund 19146, 2 ed. 1950, se även Meddelanden från kyrkohistoriska arkivet i Lund 1 ff.); dens., Ur gångna seklers kyrkoliy (i Lenhovda. En värendssocken berättar, Lenhovda 1948); C.-M. Edsman, Folklig sed med rot i hedentid (i Arv 1946 s. 1 ff.); dens., Gammalt och nytt om sista kärven och årets äring (i Rig 1949 s. 21 ff.); dens., Nödelden. Gammal västgötamagi i religionshistorisk belysning (i Vestrogothica 9, 1950); C. A. Romaios, Cultes populaires de la Thrace. Les Anasténaria. La cérémonie du lundi pur (Collection de l'Institut français d'Athènes. 18— Cahiers d'Hellénisme 1, Aten 1949); K. G. Gilstring, I kraft av det heliga ordet. En studie i kyrkoliv och folktradition (i Linköpings stift i ord och bild, Sthm 1950). C.-M. E. FOLKHÖGSKOLA, se Folkehøjskole. FOLKRÖRELSER. F. kallas olika organiserade rörelser, som mestadels hänger samman med samhällets förvandling från agrarsamhälle till industrisamhälle. Ehuru förekomsten av själva termen f. i huvudsak är begränsad till Sverige, avses med f. liknande 914