FOLKRÖRELSER sammanslutningar, var de än uppträder i det moderna samhället. Definitionen av f. är emellertid ej fullt klar. Från sociologiskt håll (E. H. Thörnberg) har de bestämts som »organiserade strävanden inom samhället med vissa intressen», men samtidigt tilldelats andra karakteristika, som frivilligt inträde och samhällsomvandlande syfte. Enligt gängse sociologisk terminologi har f. bestämts som sekundära grupper, en term, som går tillbaka på den amerikanske forskaren C. H. Cooleys uttryck primära grupper, varmed han menade grupper, vari människan automatiskt inträder och där människorna lever ansikte mot ansikte i känslan av ömsesidig samhörighet, vi-känsla (exempel på sådana grupper: familjen, lekkretsen, grannskapet). I motsats härtill har man med sekundära grupper menat sådana, där inträdet ej sker automatiskt utan genom att människor beslutar sig härför. Varje närmare bestämning av vad f. är försvåras emellertid av att termen ej är framsprungen ur någon vetenskaplig, historisktsociologisk analys, utan är en term som präglats av dessa rörelser själva och deras samtid. Termen är också dynamisk så att även nya organisationer kallar sig själva eller av andra kallas f. På grund av denna svårighet har man stundom (H. Pleijel) framhävt själva rörelsemomentet (f. söker »sätta folket i rörelse, d. v. s. omdana samhället»), men också ansett att med det moderna samhällets stabilisering några egentliga f. ej längre finns. Andra forskare är benägna att i stället för terminologiska bestämningar använda en enkel exemplifieringsmetod. F:s egenart framträder emellertid klart, när de betraktas ur samhällshistoriskt perspektiv. F. är nya organisationstyper av den sekundära gruppens art. I det gamla bondesamhället rådde på alla områden en organisationstyp, som utmärkte sig genom sin slutenhet. Bland de sociala organisationsformerna av den gamla typen bör särskilt nämnas familjen ochbyalaget, som båda också hade viktiga ekonomiska funktioner. Den ekonomiska organisationstypen var familjehushållningen, d. v. s. den 915 primära gruppen, som var den förhärskande även inom den industriella produktionen så att arbetsgivaren hade försörjningsskyldighet gentemot sina arbetare. Dessa organisationstyper kom emellertid genom samhällsutvecklingen att mer och mer upplösas. Byalagen splittrades genom skiftena, i Sverige framför allt la g a s kiftet 1827, som satts som gränsår för »folkrörelsernas klassiska period» (Pleijel). Familjehushållningen avlöstes av en rad organisationstyper, där tillhörigheten var helt valfri och intressegemenskapen starkt begränsad. Det fria avtalet och det rena löneförhållandet ersatte den gamla gemenskapen inom produktionen. De uppgifter, som ålåg staten och det offentliga, kom samtidigt att inskränkas, och framför allt tillkom genom det gamla samhällets och dess organisationstypers upplösning nya oväntade problem, men utan att det offentliga grep sig dem an. Detta sönderfall av de gamla organisationstyperna och det offentligas allt mindre räckvidd, vad gällde den sociala och ekonomiska utvecklingen, tvingade framför allt folkets bredare lager till nya former för att lösa ekonomiska och sociala problem, men också för att möta det på grund av trångboddheten och den låga standarden starka behovet av socialt umgänge utanför familjen. De nya, frivilliga sammanslutningarna har betecknats som »erstatning for det som var tapt» (Sverre Steen). Samhällsutvecklingen innebar också en allt starkare differentiering av de samhälleliga funktionerna. Medan i det gamla samhället framför allt familjen och byalaget, men delvis även andra grupper, som skrået och gesällskapet, på samma gång var institutioner för ekonomisk och social verksamhet, för uppfostran och rekreation, innebar det nya samhället en differentiering av dessa funktioner. F. kom därför som integrerande delar av det nya samhället att få mycket olika syften, ekonomiska, ideella, politiska o.s.v. Som ekonomiska räknas vanligen fackföreningsrörelsen eller den fackliga arbetarrörelsen, jordbrukarnas föreningsrörelser, konsumentkooperationen 916