Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Forjættelse — opfyldelse
- Forladelse
- Formidlingsteologi
- Fornuft
- Forsoning
- Forsyn
- Fortjeneste
- Franciskanorden
- Franciskus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANCISKUS
ning af det gammeltestamentlige ord)
yderst sjælden (f. eks. 1. Kor. 9:9). Gal.
4:21 ff., som af Paulus kaldes allegori, er
faktisk typologi. Det afgørende ved den
typologiske forståelse af forholdet f.-o. er,
at o. altid indeholder noget afgørende nyt
i forhold til f., så at denne først forstås
som sådan udfra o.
Anderledes forholder det sig i den
forståelse af f. og 0., som vi finder f. eks. i
ortodoksien, hvor f.s o. betragtedes som
beviser på bibelens troværdighed. F. bliver
da »spådom», som i alle enkeltheder må
svare nøjagtigt til o., hvorved det nye i den
eskatologiske Kristusbegivenhed
fordunkles.
Et mere nytestamentligt syn på f. og o.
kom frem i 1800-tallets biblicisme, f. eks.
hos J. Chr. v. Hoffmann (»Weissagung und
Erfüllung» 1841—44), M. Kähler og Ad.
Schlatter. I den dialektiske teologi
er kategorien f. og o. påny kommet til
ære og værdighed, f. eks. hos Wilh. Vischer
og H. Hellbardt o. a., undertiden med stærkt
allegoriserende tendens. I nyere luthersk
systematisk teologi (f. eks. A. Nygren, R.
Bring, G. Wingren) og eksegese (A.
Fridrichsen, O. Cullmann, C. H. Dodd) betones
den frelseshistoriske sammenhæng mellem
f. og 0. på den historiske udlægnings basis,
lige langt fra ortodoksiens »spådomsteori»
og den dialektiske teologis
allegoriseringstendenser.
Litt.: Se også litt. til art. Bibeltolkning,
Eskatologi, Frelse, Försoning, Messias. Endvidere:
E. König, Die messianischen Weissagungen des
Alten Testaments, vergleichend geschichtlich und
exegetisch behandelt (Stuttgart 1923); K. Barth,
Die kirchliche Dogmatik I, 2 (München 1938, s.
77—133); H. Hellbardt, Das Alte Testament und
das Evangelium (München 1938); L. Goppelt,
Typos. Die typologische Deutung des Alten
Testaments im Neuen (Gütersloh 1939); A. G. Hebert,
The throne of David (London 1941); W. Vischer,
Das Christuszeugnis des alten Testaments
(München 1936—1946); R. V. G. Tasker, The Old
Testament in the New Testament (Philadelphia
1945, London 1946); A. G. Hebert, The authority
of the Old Testament (London 1947); En bok
om bibeln (Lund 1947); S. Aa. Nielsen, Den nye
pagts bibelsyn (Khvn 1948); H. Bornkamm,
Luther und das Alte Testament (Tübingen 1948);
931
G. Wingren, Predikan (Lund 1949); R. Bring,
Kristendomstolkningar i gammal och ny tid
(Sthm 1950, s. 1—123); J. Daniélou,
Sacramentum futuri (Paris 1950, kat.). R. P.
FORLADELSE, se Förlåtelse.
FORMIDLINGSTEOLOGI, se
Förmedlingsteologi.
FORNUFT, se Förnuft.
FORSONING, se Försoning.
FORSYN, se Försyn.
FORTJENESTE, se Förtjänst.
FRANCISKANORDEN, se Tiggarordnar.
FRANCISKUS (it. Francesco) av Assisi,
italienskt helgon, franciskanordens stiftare
(1182—1226), född i Assisi i Umbrien och
son till Pietro di Bernardone, en rik
klädeshandlare. F. växte upp i den i
samband med korstågen begynnande
köpmannavärldens kultur och förde under sin
ungdom ett uppsluppet nöjesliv. Efter en svår
sjukdom insåg han tomheten i sitt
föregående liv, då det icke kunde ge honom
någon bestående, varaktig tillfredsställelse.
Vid en mässa (sannolikt den 24 febr. 1209)
i S:ta Maria degli Angeli, ett litet kapell
vid Assisi, hörde han dagens evangelium
(Matt. 10:7—10) och inspirerades av
denna text till sitt livsideal, apostolisk
vandrarpredikan och kärleksverksamhet i absolut
fattigdom. Sedan en liten skara hänförda
anhängare slutit sig till honom, stadfäste
påven Innocentius III hans »regel»
(sannolikt intet annat än Jesusorden i Matt. 10:
7—10; Luk. 9:1—6; Matt. 16:24 och 19:
21), medan F. såsom brödraskapets ledare
lovade påven trohet. Brödraskapet växte
snabbt. F. ville förena armodsidealet med
aktning för arbetet. Gång på gång
uppmanade han bröderna till hederligt
hantverk: blott när ingen annan utväg fanns,
var det medgivet att tigga. Medlemmarna
i brödraskapet kallade sig fratres minores,
de små bröderna, även sammanhängande
med att predikoverksamheten närmast
utsträcktes till folkets breda lager. En viss
spänning mellan det hierarkiska påvedömet
och F:s individualistiska fromhet torde ha
varit rådande under F:s sista levnadsår,
ehuru han själv alltid förblev sin kyrkas
lydiga son. I den nya ordensregel, som 1223
932
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 3 01:42:20 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ntu/1/0482.html