- Project Runeberg -  Nordisk teologisk uppslagsbok för kyrka och skola / 1. A - H /
931-932

(1952-1957) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Forjættelse — opfyldelse - Forladelse - Formidlingsteologi - Fornuft - Forsoning - Forsyn - Fortjeneste - Franciskanorden - Franciskus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRANCISKUS ning af det gammeltestamentlige ord) yderst sjælden (f. eks. 1. Kor. 9:9). Gal. 4:21 ff., som af Paulus kaldes allegori, er faktisk typologi. Det afgørende ved den typologiske forståelse af forholdet f.-o. er, at o. altid indeholder noget afgørende nyt i forhold til f., så at denne først forstås som sådan udfra o. Anderledes forholder det sig i den forståelse af f. og 0., som vi finder f. eks. i ortodoksien, hvor f.s o. betragtedes som beviser på bibelens troværdighed. F. bliver da »spådom», som i alle enkeltheder må svare nøjagtigt til o., hvorved det nye i den eskatologiske Kristusbegivenhed fordunkles. Et mere nytestamentligt syn på f. og o. kom frem i 1800-tallets biblicisme, f. eks. hos J. Chr. v. Hoffmann (»Weissagung und Erfüllung» 1841—44), M. Kähler og Ad. Schlatter. I den dialektiske teologi er kategorien f. og o. påny kommet til ære og værdighed, f. eks. hos Wilh. Vischer og H. Hellbardt o. a., undertiden med stærkt allegoriserende tendens. I nyere luthersk systematisk teologi (f. eks. A. Nygren, R. Bring, G. Wingren) og eksegese (A. Fridrichsen, O. Cullmann, C. H. Dodd) betones den frelseshistoriske sammenhæng mellem f. og 0. på den historiske udlægnings basis, lige langt fra ortodoksiens »spådomsteori» og den dialektiske teologis allegoriseringstendenser. Litt.: Se også litt. til art. Bibeltolkning, Eskatologi, Frelse, Försoning, Messias. Endvidere: E. König, Die messianischen Weissagungen des Alten Testaments, vergleichend geschichtlich und exegetisch behandelt (Stuttgart 1923); K. Barth, Die kirchliche Dogmatik I, 2 (München 1938, s. 77—133); H. Hellbardt, Das Alte Testament und das Evangelium (München 1938); L. Goppelt, Typos. Die typologische Deutung des Alten Testaments im Neuen (Gütersloh 1939); A. G. Hebert, The throne of David (London 1941); W. Vischer, Das Christuszeugnis des alten Testaments (München 1936—1946); R. V. G. Tasker, The Old Testament in the New Testament (Philadelphia 1945, London 1946); A. G. Hebert, The authority of the Old Testament (London 1947); En bok om bibeln (Lund 1947); S. Aa. Nielsen, Den nye pagts bibelsyn (Khvn 1948); H. Bornkamm, Luther und das Alte Testament (Tübingen 1948); 931 G. Wingren, Predikan (Lund 1949); R. Bring, Kristendomstolkningar i gammal och ny tid (Sthm 1950, s. 1—123); J. Daniélou, Sacramentum futuri (Paris 1950, kat.). R. P. FORLADELSE, se Förlåtelse. FORMIDLINGSTEOLOGI, se Förmedlingsteologi. FORNUFT, se Förnuft. FORSONING, se Försoning. FORSYN, se Försyn. FORTJENESTE, se Förtjänst. FRANCISKANORDEN, se Tiggarordnar. FRANCISKUS (it. Francesco) av Assisi, italienskt helgon, franciskanordens stiftare (1182—1226), född i Assisi i Umbrien och son till Pietro di Bernardone, en rik klädeshandlare. F. växte upp i den i samband med korstågen begynnande köpmannavärldens kultur och förde under sin ungdom ett uppsluppet nöjesliv. Efter en svår sjukdom insåg han tomheten i sitt föregående liv, då det icke kunde ge honom någon bestående, varaktig tillfredsställelse. Vid en mässa (sannolikt den 24 febr. 1209) i S:ta Maria degli Angeli, ett litet kapell vid Assisi, hörde han dagens evangelium (Matt. 10:7—10) och inspirerades av denna text till sitt livsideal, apostolisk vandrarpredikan och kärleksverksamhet i absolut fattigdom. Sedan en liten skara hänförda anhängare slutit sig till honom, stadfäste påven Innocentius III hans »regel» (sannolikt intet annat än Jesusorden i Matt. 10: 7—10; Luk. 9:1—6; Matt. 16:24 och 19: 21), medan F. såsom brödraskapets ledare lovade påven trohet. Brödraskapet växte snabbt. F. ville förena armodsidealet med aktning för arbetet. Gång på gång uppmanade han bröderna till hederligt hantverk: blott när ingen annan utväg fanns, var det medgivet att tigga. Medlemmarna i brödraskapet kallade sig fratres minores, de små bröderna, även sammanhängande med att predikoverksamheten närmast utsträcktes till folkets breda lager. En viss spänning mellan det hierarkiska påvedömet och F:s individualistiska fromhet torde ha varit rådande under F:s sista levnadsår, ehuru han själv alltid förblev sin kyrkas lydiga son. I den nya ordensregel, som 1223 932

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 3 01:42:20 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ntu/1/0482.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free