Franciskus. Fresk i Sacro Speco i Subiaco, troligen från 1228. Den äldsta kända F.-bilden. stadfästes av påven Honorius III, blevo redan F:s tankar förflackade: arbetsplikten sköts åt sidan och tiggeriet blev en religiös plikt. Härmed uppstod den egentliga franciskanorden, jämte dominikanerna den förnämsta bland de s. k. tiggarordn arna*. Under sina sista år drog F. sig undan ledningen av rörelsen, emedan han insåg, att armodsidealet ej kunde i dess urspr. kategoriska form genomföras. Från hans sista levnadstid härstammar den berömda »Solsången». Han avled 1226 och kanoniserades redan 1228 (åminnelsedag 4 okt.). Tidshistoriskt sett har F:s verk betytt en fullständig omdaning av kloster väsendet. Tiggarmunkarna kommo nu i de uppblomstrande städerna i kontakt med folket, och medeltidens asketiska livsideal blev nu en allmännare egendom. F:s abso- 933 FRANCISKUS luta krav kunde dock ej i längden upprätthållas, utan hans orden splittrades i två grenar. Den slappare riktningen, de s. k. konventualerna strävade att skaffa orden kyrklig makt och privilegier, närmast under motiveringen, att kyrkan ägde all den egendom, som munkarna blott fingo bruka efter behov. Den strängare riktningen kallades spiritualerna eller observanterna, för vilka F:s armodsförpliktelse var en bindande norm. Stridigheterna mellan dessa riktningar utmynnade i Johannes XXII bulla »Cum inter nonnullos» 1322, där han förklarade läran om Kristi och apostlarnas egendomslöshet för kätteri. Idéhistoriskt sett torde F:s fromhetstyp närmast kunna karakteriseras såsom den under medeltiden vanliga humilitas, övning i ödmjukhet. Dess bibliska anknytningspunkt finns närmast i den gammaltestamentliga psalmfromheten (jfr t. ex. Ps. 18:28). Tiggeriet, som sedermera blev en regel i franciskanorden, torde närmast kunna betraktas såsom ett medel för uppnående av ödmjukhet och därmed Guds välbehag: blott den, som ödmjukt framställer sin begäran om det nödvändiga livsbrödet, kan uppnå sitt dubbla mål, dels att undgå Guds dom mot de högfärdiga, dels att bli delaktig av folkets givmildhet. Begreppet Kristi efterföljd’ har alltså hos F. en annan innebörd än i evangelierna: det är här inte fråga om att efterfölja Människosonen, Messias el. Kristus, som förkunnar syndernas förlåtelse för de i anden fattiga, utan om att genom ständig övning bli så andligt och materiellt fattig, att man just genom dessa egenskaper framstår såsom en avbild av den fattige Kristus, såsom ett »helgon». F:s frågeställning, förverkligandet av ett visst religiöst ideal, torde härstamma från tidens gängse platonistiskt färgade filosofi, medan svaret är hämtat ifrån N. T. Litt.: Källorna för kännedom om F:s liv äro dels officiella levnadsteckningar av Thomas av Celano (1228) och Bonaventura (omkr. 1261), dels smärre traktater, skrivna av hans samtida, såsom Speculum perfectionis, Actus beati Francisci (sv. övers. 1924). Den bästa ed. av F:s lit- 934