FRED Efter att 1810 ha publicerat första bandet av sina »Skaldestycken» flyttade F. 1811 till Sverige, där han bley kyrkoherde i Kumla församling. Bland de dikter, som han skrev i Sverige, intaga hans psalmer främsta rummet. F. medverkade till att 1819 års svenska psalmbok erhöll den lyckade form den fick. Hans bidrag till psalmboken utgjordes av 24 originalpsalmer och 5 bearbetningar. Några av F:s främsta psalmer äro fyllda av jublet över frälsningen och återlösningen, de besjunga dityrambiskt kristendomens seger. De äro ljushymner: Gud är »Ljusets Fader». Andra psalmer ge uttryck åt hans varma känsla för hemmet. Skaldens milda fromhet bildar också bakgrunden för hans Fanny-dikter, som publicerades 1821—24. Fanny är det himmelska idealet under det att Selma, som F. hyllade i sina ungdomsdikter, framstod som det jordiska. Men F. förklarade att Selma och Fanny bara t. v. voro åtskilda, i fullkomlighetens värld skola de bli ett. Konstnärligt sett kunna dock inte Fannydikterna jämställas med Selmadikterna. — De övriga arbeten som F. skrev efter flyttningen från Finland ha nästan enbart litteraturhistoriskt intresse. F. blev kyrkoherde i Klara församling 1824 och utnämndes till biskop i Härnösand 1831, en tjänst, som han tillträdde först 1834. Som biskop företog F. talrika visitationsresor inom sitt stift, höll prästmöten, sökte reformera själavården och undervisningsväsendet särskilt i Lappland och arbetade för nykterhetens främjande. Alltmera konservativ och ortodox på äldre dagar såg han med oblida ögon den pietistiska rörelsen. Han hyllade den svenska kyrkan för att den hade hållit sig fri från »dolskhet och från svärmeri». Litt.: C. D. af Wirsén, F. M. F. Minnesteckning (Sthm 1888); G. Castrén, F.M.F., i Finland (Helsingfors 1902); Sv. Ek, F:s Åbodiktning (Sthm 1916); G. Lundström, F. M. F. Liv och diktning under Kumlatiden (Göteborg 1947). E. E. FRED. Likesom f. er det høyeste ønske hos en krigsherjet menneskehet, så er f. et hovedemne for de gammeltestamentlige forjettelser og for det nytestamentlige budskap. Men samtidig har begrepet f. et dy- 943 pere og mer positivt innhold i bibelsk språkbruk enn i den utenombibelske. 1. Det profangreske sipývn (eire'ne) betegner likesom vårt »fred» nærmest opphøret av krigstilstand. Det hebraiske schalo'm derimot, som Septuaginta og N.T. gjengir med =sipúvy, har en annen grunnbetydning: noe som er helt og ubrutt, friskt og sundt, og kan derfor av Septuaginta også oversettes med begreper som xaipewv (befinne sig vel) óyıaívev (være frisk) 0g cwrtnpia (frelse), så f. eks. Jes. 48:22; 1. Mos. 29:6; 26: 31. Kort sagt, »schalom» svarer nærmest til det vi kaller velvære, sunnhet og lykke, i motsetning til ulykke (Jes. 45:7; Jer. 29:11), og det brukes derfor gjerne i hilsener og gode ønsker (1. Kong. 2:33; Ps. 122:6 f.). Dog danner tanken på fredstilstanden den nødvendige bakgrunn for denne lykke. Og i de messianske forjettelser står »schalom» tydelig i modsetning til krig og våpenbruk, sml. steder som Jes. 9:5 f. (fredsfyrsten) med 2:2; Mik. 5:4 og Sak. 9:9 f. Freden med dens lykkelige kår er både i nåtid og i endetid en guddommelig gave, et bevis på Herrens velsignelse (4. Mos. 6: 26), et paktsgode (sml. uttrykket »fredsforbund» Jes. 54: 1; Hes. 34:25). Nåden er betingelsen for freden (4. Mos. 6: 25, 26). Men »schalom» henger også sammen med rettferdigheten, d.e. den rettferdighet som Herren tilkjenner sitt folk (Jes. 32: 17; 48: 18; 54: 13), men også den rett og rettferdighet som øves innenfor det (Ps. 72:2 f.; 85: 11). Svarende til det gammeltestamentlige åpenbaringstrin har begrepet f. en sterkt materiell betoning. Men i samme grad som det omfatter det hele menneskelivs lykke, innbefatter det også sjelens velbefinnende, og såvisst som skyldfølelsen kommer til gripende uttrykk i botssalmene, er disse i det minste et indirekte bevis på at tanken om freden som en indre f. ikke er fremmed for G. T. Gjør synden skilsmisse mellom Israel og Gud (Jes. 59: 2), og er rettferdigheten betingelse for f. (se ovenfor), så innebærer »schalom» også tanken om f. med Gud. Men det er riktignok først i N. T. at fredens uavhengighet av de ytre kår og 944