FRESTELSE bild, men vill därför bli »såsom Gud» (1 Mos. 3: 5), d. v. s. göra sig till ett av honom oberoende viljecentrum. Därför sätter Gud människan på prov för att utröna vad som är i hennes hjärta (2 Krön. 32:31). Den framgångsrike frestas att glömma Gud, den av motgång förföljde att anklaga honom för orättfärdighet, d.v.s. att tro sig ha rätt emot honom, äga självständig existens i förhällande till honom. Job motstod den förra, men föll för den senare f. Av den ständigt latenta f. begagnar sig Gud då han vill förgöra en människa. Han förstockar henne, så att hon lösgör sig från honom och går under (2 Mos. 4: 21 ff.). Senjudendomen betraktar människan som en med fri vilja utrustad varelse i valet mellan gott och ont. Synd och straff, rättfärdighet och lön avräknas objektivt, och f. betraktas som ett prov, varigenom graden av rättfärdighet utrönes. Den som består blir upphöjd, och därmed blir även Guds rättfärdighet ådagalagd. Å andra sidan utnyttjar Satan varje sådant prov till att f ö rföra människan till synd och visa att hon inte kan bestå inför Gud. Som förförelsemedel använder han det onda bp egäret, som i överensstämmelse med det dualistiska betraktelsesättet gärna fattas som sinnlighet. I denna belägenhet känner sig människan ständigt osäker, en lekboll för osynliga makter. I N. 7. återfinner man både senjudiska och gammaltestamentliga tankegångar. Också här uppfattas f. som prövning i positivt syfte, som man skall glädja sig över (Jak. 1:2; 12). Gud ser till att den inte överstiger mänsklig förmåga (1 Kor. 10:13). Man får därför inte kasta skulden på honom om man dukar under (Jak. 1:13 f.). En hjälpare har man också i Kristus, som själv blivit frestad och känner människornas svåra situation. Han skall bedja och tala gott för dem (Luk. 22:32. Hebr. 2:17 f.; 4: 15). Men å andra sidan vet man att Satan som den notoriske frestaren (Matt. 4:3; 1 Tess. 3:5) begagnar sig av varje tillfälle att bringa människan på fall (2 Kor. 2: 11). Därför bör den troende ständigt pröva sig själv (2 Kor. 13:5) och göra vad han kan 959 för att undvika f. (Mark. 14:28; 1 Kor. 7:5). Men också tanken att f. utgår från Gud eller tillstädjes av honom förekommer (Matt. 6: 13: »Inled oss icke i f.»; Luk. 22: 31). Den sammanhänger med tanken på Guds outgrundliga allmakt: Han för h ärdar vem han vill (Rom. 9:18), Kristus själv är en stötesten (1 Kor. 1:23) och evangelium ett ord till räddning för somliga, men till anstöt, förhärdelse och fördärv för andra (2 Kor. 2: 14 ff.). Jfr Predestination. . Jesu f. (Matt. 4:1 ff.) voro dels f. till självhärlig konkurrens med Gud (»alla riken i världen»), en motsvarighet till den f., som det första människoparet utsattes för, dels f. att fresta Gud, d.v.s. att försöka binda Gud med hans ord, i det att man inbillar sig att på det sättet få makt över honom för egna syften. Litt.: till G. T.: J. Pedersen, Israel 1—4 (Khvn 1934); till senjud.: H. Strack—P. Billerbeck, Kommentar z. N.T. aus Talmud u. Midrasch (München 1922—1928); till N.T.: J. H. Korn, repaoyudg. Die Versuchung des Gläubigen in der griechischen Bibel (Stuttgart 1937). R. Gg 2. Systematiskt. I den kristna människans liv, som kännetecknas av medvetande om förpliktelse att lyda Guds vilja, innebär f. en lockelse att bryta mot denna vilja och därmed göra synd (jfr Synd och skuld). Att risken för f. tämligen allmänt erkännes i olika kristendomsuppfattningar vittnar om att den kristna erfarenheten innesluter ett medvetande om en bestående möjlighet för det onda att vinna gehör hos den kristne. Genom f. får det kristna livet karaktären av kamp. Hur f. närmare uppfattas hänger nära samman med hur man ser på syndens väsen. Augustinus fattar innebörden i den kristnes kamp så, att de kvardröjande resterna af det syndiga begäret (concupiscentia) öva en beständig lockelse för den kristne att söka sin tillfredsställelse i timliga, närmast köttsligt-sinnliga ting. Häremot skall han kämpa genom att följa sitt genom Anden upplysta förnuft. Hos den kristna människan är syndens skuld utplånad, men en av synden vållad svaghet be- 960