står, som f. alltid kan anknyta till. Den kristne har möjlighet att vägra bifall till f. och kan sålunda övervinna den. I motsats till den optimistiska tilltro till förnuftets välde över sinnligheten som kännetecknar tidigare moralistisk kristendomstolkning och ` särskiltpelagianism en räknar Augustinus med ett ständigt behov avy bön om Guds bistånd i f. och nödvändigheten för varje kristen att dagligen bedja bönen »förlåt oss våra skulder». — Medeltiden visar i stort sett en utveckling mot allt större tilltro till människans naturliga utrustning i kampen mot f. Den asketiska munkfromheten med dess förpliktelse till fattigdom och kyskhet betyder ett resolut försök att eliminera konkreta vägar för f., men dess ideal ansågs för högt för vanliga kristna. I Luthers liv och lära får f. en helt ny innebörd. I hans erfarenhet av munkaskesen var det icke sinnlighetens f. eller över huvud enskilda gärningssynder som trädde i förgrunden. Inför Guds krav på helhjärtad kärlek kommer varje människa till korta. Också den kristne bär inom sig en självisk grundsträvan. Detta skärper i oerhörd grad risken för f. Det ondas makt har en bundsförvant i människans av synden helt fördärvade innersta vilja. Också hos Gud frestas hon att söka sitt eget. I den oerhört allvarliga kamp som den kristne livet igenom har att kämpa mot f. hjälper ingen appell till förnuftet. Räddningen ligger i Kristus, som tron omfattar. Den som tror kan avvisa f., ty då kämpar Kristus själv och segrar. Men då den kristne förblir syndare i sig själv och tron alltjämt måste mottagas på nytt, följer också f. den kristne livet igenom. Han kan ofta uppleva deni anfäktelsens stegrade form, då Kristus och nåden skymmas av Guds vrede. Men bakom dessa erfarenheter ser Luther Guds verk att forma den kristne till likhet med Kristus, vilket blott kan ske därigenom att den själviska viljan, köttet, bringas på korset. Därför ser Luther också i sista hand Gud bakom f. Direkt frestas vi av djävulen, världen och vårt eget kött, men det ingår i Guds fostran att vi skola vara utsatta för f. Den bör alltid få tvinga oss till bön. I bönen 31 961 FRIHET »inled oss icke i frestelse» bedja vi att Gud, utan att taga bort f., må ge oss styrka att stå emot den. Litt.: E. Dinkler, Die Anthropologie Augustins (Forsch. zur Kirchen- u. Geistesgesch. 4 Bd. Stuttgart 1934); R. Bring, Dualismen hos Luther (diss. Sthm—Lund 1929); P. Bühler, Die Anfechtung bei M. Luther (Zürich 1942); S. Lerfeldt, Den kristnes kamp. Mortificatio carnis. En studie i Luthers teologi (diss. Khvn 1949); G. Ljunggren, Det kr. syndmedvetandet intill Luther (Uppsala 1924); dens., Synd och skuld i Luthers teologi (Sthm 1928); A. Nygren, Simul iustus et peccator hos Augustinus och Luther (i Till Gustaf Aulén 15/5 1939; Sthm 1939). H. N—n FRID, se Fred. FRIHET. 1. Exegetiskt. I den fornsemitiska världen, och därmed också i G.T. har f. en betydelse som närmar sig innebörden i frälsning. Den svage blir träl, ett folk som inte kan hävda sig föres i fångenskap. Till den nyårslycka som man väntar av den sakrale konungen hör därför också f. Från kulten flyttade detta livets grundvärde in i eskatologien. Då Jesus förkunnade f. (grek. &veoig) för de fångna och förtryckta i samband med »ett nådens år från Herren», så anknöt han till denna uråldriga tradition (Luk. 4: 18). I ännu högre grad betraktade grekerna f. (êAsuDepla), d. v.s. att fritt förfoga Över sig själv, som förutsättningen för en människovärdig tillvaro. För staten innebar f. självständighet (f. likställdes med frälsning, cwt4pia), för medborgaren rätt att säga och göra vad han ville, dock inom den alla lika förpliktande lagens råmärken. Ty endast den lagbundna f. kunde tänkas bestå. Självsvåld måste leda till despoti eller otyglat massvälde. — Då den politiska friheten under hellenistisk tid gick förlorad samlades intresset på den inre f., som lovprisades som det högsta goda och definierades som själens oberoende av andra människor och yttre omständigheter, till vilka också ens egna känslor och begär hänfördes. Mot denna bakgrund måste Paulus’ förkunnelse av den kristna f. förstås. Liksom stoikerna ansåg han att f. är oberoende av ev. yttre ofrihet (1 Kor. 7:22). Allt beror nämligen 962