FRIKYRKA U. S. A.). Det sistnämnda betraktas stundom såsom den nödvändiga konsekvensen av en strikt genomförd religionsfrihet *. Till denna rättsliga frikyrklighet kommer ofta (men icke nödvändigt) hos f. ett drag, som hänger samman med dess religiösa inställning: anslutningen till samfundet sker genom frivillig bekännelse i en eller annan form. Trosavgörelsen inför Kristus är villkoret för den fulla församlingsgemenskapen, och så långt det står i mänsklig förmåga söker man upprätthålla kravet på personlig tro hos samfundets medlemmar. »Rena» församlingar av endast troende gör man visserligen icke anspråk på att kunna åstadkomma, men den som lever i uppenbar ogudaktighet måste uteslutas ur församlingen. Man strävar efter att »markera gränsen» mellan Guds rike och »denna världen». Omvändelsekravet bör komma till uttryck icke blott i förkunnelsen utan också i den kristna kyrkans gestaltning. F.-idén i denna mening (»föreningskyrka») anses därvid vara den som tillämpades i de urkristna församlingsbildningarna och därför den enda verkligt kristliga. Det är diskutabelt, om staten kan underlåta att befatta sig med frågor, som röra folkets religion, och om detta från kristen synpunkt är önskvärt. Skolans religionsundervisning förblir i varje fall ett område, där statens och kyrkosamfundens intressen mötas, ev. brytas mot varandra. Även från frikyrkligt håll erkännes numera, att allvarliga olägenheter här uppstå under ett genomfört f.-system. Kyrkosamfunden tvingas att, så gott sig göra låter, taga hand om barnens kristliga undervisning och fostran, kanske att upprätta egna skolor (Holland, Frankrike), men därvid kommer alltid ett betydande antal barn att växa upp helt främmande för kristendomen. Till f:s förtjänster torde däremot få räknas en allmännare ansvarskänsla för kyrkosamfundet och en livligare aktivitet i dess tjänst än vad som är vanligt inom stats- (folk-)kyrkorna. I de nordiska länderna uppstodo under 1800-talets senare hälft f.-bildningar dels genom inhemska väckelserörelser, dels genom inflytande från utlandet. Störst omfatt- 967 ning fick den faktiska separationen från folkkyrkan i Sverige, när Svenska Missionsförbundet* på 1870-talet utan att formellt utträda ur kyrkan organiserades med egen sakramentsförvaltning. På 1900-talet tillkommo pingstvännerna, som äro talrikast i Sverige. Flertalet frikyrkliga i Sverige ha hittills stått kvar såsom medlemmar i svenska kyrkan. Sedan 1860 har det funnits möjlighet för dem att såsom församlingar av »främmande trosbekännare» vinna statligt erkännande, och sedan 1873 har man för att få utträda ur svenska kyrkan endast behövt uppgiva det trossamfund, till vilket man vill övergå. Denna möjlighet hade dock använts i så ringa utsträckning, att det 1930 endast fanns 17.825 personer, som icke tillhörde svenska kyrkan. Genom religionsfrihetslagen 1951, blev utträdet ur kyrkan fritt (se vidare art. Religionsfrihetslag). — År 1918 bildade Svenska Missionsförbundet, Svenska Baptistsamfundet och Metodist-episkopalkyrkan i Sverige en samarbetskommitté för att främja de frikyrkliga samfundens gemensamma intressen i fråga om kyrkopolitik, uppfostran, mission m.m. De större samfunden äro representerade i Svenska ekumeniska nämnden. Se även Dissenters, samt statistiska uppgifter i art. Danmark, Finland, Norge och Sverige. Litt.: N.J. Nordström, Församlingsprinciper och kyrkoformer (Sthm 1925); dens., Frikyrkoidéns religiösa och praktiska motivering (Sthm 1934); E. Newman, Svensk högkyrklighet, lågkyrklighet och frikyrklighet (Sthm 1932); E. Eidem m. fl., Ekumeniska grundtankar (Uppsala 1933); G. Westin m. fl., De frikyrkliga samfunden i Sverige (Mariestad 1934); H. Mulert, Konfessionskunde. Die christlichen Kirchen und Sekten heute (2 ed. Berlin 1937); K. Algermissen, Konfessionskunde (Hannover 1939, katolsk); G. Westin, Gammalt läseri och ny ungdom (Sthm 1940); R. Fur (red.), Kyrkosamfund och religiösa organisationer i Sverige (Jönköping 1946); M. Neiiendam, Frikirker og sekter (3 ed., Khvn 1948, huvudarbete); Svenskt kyrkoliv i Finland. Årsbok 1950 (Helsingfors 1949); Folketellingen i Norge 3. desember 1946, 2 h. (Norges offisielle statistikk XI. 31. Oslo 1950); Svenska kyrkans årsbok 1951 (Uppsala 1950). A. Mn 968