FRITENKER fick många efterföljare. Från England kom f. på 1720-talet till Frankrike och i Tyskland grundades den första logen 1737. Sverige fick sin första loge redan 1735 och den struktur den svenska f.-orden fick under 1750-talet har den sedan bevarat väsentligen oförändrad fram till våra dagar. Är 1771 inträdde Gustav III och hans bröder i orden och blevo dess högsta ledare. Hertig Carl av Södermanland, sedermera Carl XIII övertog 1774 ledarskapet över den svenska f.-orden och instiftade 1811 Carl XIII:s orden, som är högsta grad inom det svenska f. Den har (utom kungahusets manliga medlemmar) 30 ledamöter, därav 3 i andliga ståndet. Allt ifrån Carl XIII har konungen alltid varit den svenska f.-ordens högste styresman. F.i de övriga nordiska länderna är uppbyggt enligt samma system som det svenska och arbetar efter samma principer. Danmark fick 1743 sina båda första loger, S:t Martin och Zorobabel. Den senare som alltjämt existerar, är inte endast det danska f:s moderloge utan därjämte den äldsta logen i Norden. Efter mindre än tio år hade Köpenhamn nio loger. Norges första loge, S:t Olaus, stiftades 1749, troligen i samband med att Kristiania besöktes av Fredrik V, som enligt vad man anser var frimurare. Under de första årtiondena förde f. i Norge en undanskymd tillvaro och stod under ett tämligen starkt inflytande från de danska logerna. Finland fick 1758 sin första f.-loge i Åbo. Efter Finlands skilsmässa med Sverige lade denna loge, S:t Augustin, snart ner sin verksamhet för att ånyo upptaga den 1923. Snart tillkommo ytterligare ett antal loger. Island har sedan 1919 en loge i Reykjavik, Edda. Ehuru f.-sammanslutningar finnas i hela den civiliserade världen, kan man inte tala om något enhetligt, internationellt f.-samfund. De nationella särdragen äro starkt markerade och betydande skiljaktigheter råda mellan olika länders f. ifråga om syftemål och arbetssätt. Så utvecklade sig f. i Frankrike och Italien till politiska klubbar av antiklerikal och delvis ateistisk karaktär. Därav förklaras den romerska kyrkans bitt- 971 ra kamp mot f., en kamp som tog sin början redan 1738 med påven Clemens XII:s bulla »In eminenti» och som fortgått ända in i våra dagar. Till skillnad härifrån är f.i de nordiska länderna uttryckligen och principiellt opolitiskt och arbetar helt på nationell, kristen grund. Ehuru f.-ordnarna i dessa länder i fråga om organisation och arbetssätt stå varandra mycket nära, äro de helt självständiga i förhållande till varandra liksom i förhållande till övriga f.- samfund. Någon gemensam högsta ledning existerar således inte. Bekännelse till den kristna religionen är en oeftergivlig fordran för medlemskap och främmande trosbekännare tillåtas icke att besöka nordiska f.- loger. Rätten att i kyrkliga och politiska frågor följa sin övertygelse lämnas av orden oförkränkt, men dylika frågor få icke avhandlas inom logerna. Orden inskärper hos sina medlemmar trohet och lydnad för överhet och lagar, iakttagande av medborgerliga plikter och goda seder samt kärlek till nästan. Frimurare som ådömes frihetsstraff skiljes från orden och dess loger. F. utövar en omfattande hjälpverksamhet och utbetalar årligen stora summor till välgörande ändamål, främst till underhåll och utbildning av fattiga och värnlösa barn. Litt.: J. Schauberg, Vergleichendes Handbuch der Symbolik der Freimaurerei (Schaffhausen 1861—63, innehållsrik men något okritisk); J. G. Findel, Geschichte der Freimaurerei I—II (7 ed. Leipzig 1900—07, givande särskilt för kännedomen om de medeltida bygghyddorna); K. L. Bugge, Det danske frimureries historie, I—II (Khvn 1910—27); Aug. Horneffer, Der Bund der Freimaurer (Jena 1913); C. N. Starcke, Frimureriet (2 ed. Khvn 1923); M. Kinnander, Svenska frimureriets historia (Sthm 1943). G. G. FRISTELSE, se Frestelse. FRITENKER kalles den som i spørsmäål om tro og livssyn bevisst emansiperer seg fra enhver religiøs autoritet og tradisjon. Ordet er oppstått som kjennemerke for den engelske deismes* kirkekritiske, men ikke religionsfiendtlige fornuftstro og kan påvises fra 1697 (Molyneux om Toland i brev til Locke: a candid free-thinker). I undertitelen til Collins’ berømte pro- 972