ter er gjennomtrengt av f., og jo større balanse der er mellom de ulike momenter i kristendommen, dess nærmere kommer f. den normale, slik den alene er virkeliggjort i Jesus Kristus. Se også Religionspsykologi, Mystik. Litt.: Fr. Schleiermacher, Reden über die Religion (Berlin 1799); dens., Der christliche Glaube (Berlin 1821, 1 § 3); W. James, The varieties of religious experience (London 1903); R. Otto, Das Heilige (Breslau 1917); W. Gruehn, Religionspsychologie (Breslau 1926); E. Berggrav, Den religiøse følelse i sundt sjeleliv (Oslo 1927); N. Söderblom, Den levande Guden. Grundformer av personlig religion (Sthm 1932); E. Briem, Den religiösa upplevelsen i dens kristna huvudformer 1 (Lund 1930); K. Girgensohn, Der seelische Aufbau des religiösen Erlebens (Gütersloh 1930); H. Fuglsang-Damgaard, Religionspsykologi (Khvn 1933). O.M. FRUKTAN. 1. Enl. bibeln är det icke så, att somliga människor leva i f., somliga utan f. Alla frukta. Frågan är vem och vad man fruktar. Och även i detta sistnämnda avseende är det ej så stor skillnad på människor, som det ser ut. Också den människa, som fruktar Gud och som därigenom på den innersta punkten befriats från f. för avgudarna, också hon träffas, emedan hon icke helt tror, av f. i de ögonblick, då hennes liv hotas genom faror. All sådan f. är i djupet en enda: f. för döden. De olika faromoment, som uppdyka och som injaga skräck i oss, äro gestalter av döden eller förelöpare till döden. Även om de för stunden förjagas, så komma de dock åter, och en dag når döden oss. Och döden i sin tur rymmer i sig synden, dödens kärna är synden. Det var synden, olydnaden, som först kom in i världen, och synden förde i släptåg med sig döden (1. Mos. 2:17; Rom. 5:12). Under syndens och dödens onaturliga välde måste f. bo hos människan. Så snart syndafallet ägt rum, gripes Adam av »förskräckelsen» (1. Mos. 3: 10). Guds vrede vilar över honom. Lagens välde kan sedan icke släppa taget, förrän syndens och dödens makt brutits sönder. Och att stå under vrede och lag är att leva i f. 2. Jesu ångest och seger. Lagens och vredens tid upphör i Kristus. Han går själv in 981 FRUKTAN under lagen och vreden (Gal. 4:4 f.), för att friköpa dem, som stå under detta förtryck. Han frestas och han dödas men går igenom allt och uppstår såsom rättfärdig. Därför går han också igenom den djupaste f. och ångest (Luk. 22: 44; Joh. 12: 27; Hebr. 5:7). Denna Jesu ångest är liksom ett återvändande utav Adams skräck. Men om Adams fruktan var inledningen till en tidsålder av ofrid, så är Jesu ångest porten till en tidsålder av frid. »Han blev bönhörd och tagen ur sin ångest» (Hebr. 5:7). Golgatas nöd ledde fram till uppståndelsens seger. Och när den Uppståndne andas på lärjungarna, kan han säga: »Frid vare med eder!» (Joh. 20:21). Efter Kristi uppståndelse går evangeliet fram bland de fångna och befriar samvetena från skuld och f. 3. Lag och evangelium. Men lagens tid är enl. kristen syn icke slut på ett så enkelt och entydigt sätt, att det nu efter Kristi uppståndelse alls icke ur någon som helst synpunkt skulle vara tal om någon lag. Där synden är oborttagen kvar, där härskar alltfort lagen. Vi måste själva få del i Kristus, själva dö och uppstå, för att komma dit, varest lagen ej mer har makt. Härom är tre ting att säga. För det första är lagen i Kristi person övervunnen. Om Jesus en gång stått under lagen och burit på ångest, så gör han det icke mer. Kristus regerar nu såsom konung och han brukar sin konungamakt så, att han sänder ut evangeliet. För det andra är lagen övervunnen hos oss, som nu höra evangeliet och mottaga det i hjärtats förtröstan. Om vårt samvete förut bävat för domen, så gör det icke så mer. Lagen säger visserligen sina hårda ord om synden, men dessa hårda ord nå icke in i samvetet och förmå ej utjaga evangeliet och tron därifrån, utan de regera vår yttre människa, kroppen, där synden bor kvar, och tvinga fram goda verk på jorden i vår utvärtes samlevnad med nästan. För det tredje är lagen övervunnen på yttersta dagen, då den dömer för sista, för yttersta gången och sedan, efter denna yttersta dom, icke mer har någon talan. Om den dödsnöd, som vi alla måste gå igenom en gång, skall fylla oss med ångest och om den inledande fasen i 982