FRUKTAN den yttersta tidens händelser kommer att vara en f:s tid, då »människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan» (Luk. 21:25 f.), så är det i evigheten icke mer så. Där råder i stället frihet och lovsång. Just i mitten av denna frigörelse från f. leva vi nu. Vi leva i den tid, då evangeliet predikas, men före Kristi återkomst, före skådandet. Lagen har kvar en del av sitt välde. Något, som måste dödas, lever ännu: synden. Och den lever inne i oss. Guds ord till oss är både lag och evangelium. 4. Dopet och boten. F:s förblivande betydelse i det kristna livet framgår särskilt av den reformatoriska läran om lagens tvenne bruk. Det borgerliga bruket består däri, att lagen befaller fram goda yttre gärningar. Det andliga bruket består däri, att lagen undervisar oss om att vi äro syndare, varigenom samvetet förskräckes. Och detta andliga bruk upphör icke hos den omvände utan fortsätter till det jordiska livets slut. Ty, såsom det heter i den första av de 95 teserna, då Kristus säger: »Gören bot», har han velat, att de troendes hela liv skall vara en bot. I boten såsom sträckande sig framåt över hela livet inneligger, att man i en mening alltid har omvändelsen framför sig eller något av den gamla människans död framför sig. Man går med f. och förtröstan in i den gamla människans död, som är Guds fiendes död i oss och som därför just såsom död är liv, uppståndelse. På detta sätt kan allt kristet liv bli ett liv i dopet, ett ständigt återvändande till dopet, som är dödens och uppståndelsens sakrament (Rom. 6:2ff.). Men man kan icke dö utan att f. är med. Det säregna i den kristna f.är dess enhet och förening med förtröstan, en förening, som avspeglar enheten mellan död och uppståndelse i Kristus. 5. Fruktan och förtröstan. När vi frukta människor, d. v. s. avgudar, kunna vi icke samtidigt förtrösta. Det är sant, att vi även i människo-f. kunna förtrösta, ty vi kunna ju upptäcka svaga punkter hos de människor, som vi frukta, anledningar till att icke frukta dem. Och då kunna vi i stället förtrösta. F. och förtröstan balanseras då emot varandra. Men i vår f. för Gud är det så, att 983 då f. når som djupast, slår den om i förtröstan, ja, den är själv förtröstan (jfr Fil. 2:12 f. och Lilla katekesens »frukta och älska Gud»). Just där vi dödas, få vi liv, där vi dömas såsom syndare, få vi förlåtelse. Man kunde karakterisera den sanna tron till skillnad från den falska så, att den förra är född ur f., den senare ej, ja, den förra födes dagligen ur f., slår dagligen ner f., medan den senare däremot saknar kontakt med f. för Gud och ej vet, vad sådan f. är. Evangeliet förblir evangelium, då det vid sin sida har den dömande lagen, men evangelium blir en blott lärosats, då det vid sin sida har en icke dömande lag, en lag som den kristne behärskar. Här som så ofta annars är det enheten och dubbelheten av lag och evangelium, som är den springande punkten, och relationen mellan lag och evangelium är i sin tur ett uttryck för det urkristna kerygmats centrum: döden och uppståndelsen, Kristi död och uppståndelse, vår död och uppståndelse. 6. Konsekvenser för troslivet. Vandringen genom döden är nödvändig, för att det onda skall dö i oss. De dödspass, som ligga framför oss, äro portar till livet, och tron kan på en gång se dem såsom hot mot livet och vägar till livet. I urkristen tid betraktade man gärna den kristna församlingen såsom Israel på vandring, med räddningen vid Röda havet bakom sig men med öknens alla faror framför sig. Just därför att vägen går genom denna svåra trakt leder den till det utlovade landet. Ett liv utan dödshot ledde ingenvart. Därav den egendomliga förknippningen av vaken blick för farorna och frimodig förväntan inför det som skall komma. Antikrist, det ondas stegring är vad vi ha att vänta, men därför vänta vi också Guds seger och Kristi synliga framtida rike. Samma förknippning är också möjlig i den enskilde kristnes syn på sitt eget liv och dess händelser, ty hela den enskildes liv är vandringen mot himmelens mål. Han måste gå genom mycken bedrövelse in i Guds rike. Hur ljus än hans tillvaro är, finns det anledning att frukta, ty synden bor alltid kvar i hans lemmar. Hur mörk än hans tillvaro är, kan han hoppas 984