FULLKOMLIGHET personlig delaktighet i nådaståndet. Mot den äldre pietismens starka tonvikt på en av lagen verkad bättringskamp ha olika herrnhutiskt påverkade riktningar velat inskränka lagens betydelse (C. O. Rosenius*) eller helt förvisa den ur omvändelsens sammanhang (F. G. Hedberg*), hela tiden i f:s intresse. Om lagen ej får ha sin tid, synes risk föreligga att omvändelsen ej är grundlig och leder till verklig visshet om nåden. Men lika väl kan vissheten äventyras om lagen skall anfäkta samvetet och tillmätas betydelse för troslivets uppkomst. Så kunna motsatta beteenden anbefallas och tvisten mellan riktningarna bli hård. En märklig och till sin syftning helt luthersk ståndpunkt intogs inom Finlands fromhetsliv av Paavo Ruotsalainen’, som i skarp motsättning mot pietistiska, herrnhutiskt-evangelistiska och mystiska tendenser hävdade den bidande tron som uttryck för kristen livshållning. Den kristnes erfarenhet rymmer fördjupad kännedom om synden och bestående risk för anfäktelser (se F restelse), då Guds nåd är skymd. Den bidan som därunder utgör trons form gäller Kristus själv, icke känslor och rörelser i själen. Se även Frelse. Litt.: J. Gottschick, Die Heilsgewissheit des evang. Christen im Anschluss an Luther dargestellt (Zeitschr. f. Theol. u. Kirche 1903); Æ. Billing, 1517—1521. Ett bidrag till frågan om Luthers religiösa och teologiska utvecklingsgång 1 (Uppsala Univ. Årsskr. 1917); S. v. Engeström, Luthers tankar om frälsningsvissheten i Romarbrevskommentaren (i Till ärkebiskop Söderbloms sextioårsdag, Sthm 1926); R. Bring, Dualismen hos Luther (diss. Lund 1929; s. 350 ff.); A. Kurz, Die Heilsgewissheit bei Luther (Gütersloh 1933); B. Jonzon, Studier i Paavo Ruotsalainens fromhet, med särskild hänsyn till frälsningsvissheten (diss. Sthm 1935); A. Johansson, Frälsningsbegreppet hos Carl Olof Rosenius (diss. Sthm 1936); R. Josefson, Frälsningsvisshet (Ny kyrkl. Tidskrift 1943); H. Nyman, Den bidande tron hos Paavo Ruotsalainen (diss. Helsingfors 1949); G. Dahlbäck, Den gamla och den nya människan i Lars Levi Laestadius’ teologi (diss. Lund 1950; ss. 229—238). H. N—n FULLKOMLIGHET är i bibliskt språkbruk beteckning för det i sin art fullt ut- 991 vecklade. Det grekiska ord, som i vårt N.T. återges med »fullkomlig», användes i G.T. om de felfria offerdjuren. Efter lagen skulle den vara fullkomlig eller ostrafflig, som håller hela lagen. I de nytestamentliga skrifterna står fullkomlig i något skiftande sammanhang för att beteckna dem, som nått fram till en mogen insikt i trons hemligheter. Kärleken kallas också fullkomnad, när den är oskrymtad och övas utan alla förbehåll mot vän som fiende. Att vara fullkomlig kan också vara liktydigt med att »Kristus lever i mig». I dessa olika avseenden förbehållas lärjungarna att vara fullkomliga el. att icke i handling eftersätta något, som lydnaden för Guds vilja kräver. Även om det nytestamentliga f:s-kravet i vissa fall har en annan innebörd än kravet på moralisk f., inbegripes också denna i Jesu fordran. Jesu ord »Varen I fullkomliga, såsom Eder himmelske fader är fullkomlig» (Matt. 5:48) syftar under alla förhållanden — oberoende ay om man därutöver ger det en vidsträcktare innebörd — på fiendekärleken. Varje ofullkomlighet i det avseendet är en brist, som länder till dom. I evangelierna finnas många andra ställen, som belysa Jesu fordran på moralisk f. »Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mig» (Malt. 25:45). Hela bergspredikan inskärper samma sak, och det finns ingenting i den, som ger vid handen, att dess bud icke voro avsedda att följas. »På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder fader, som är i himmelen» (Matt. 3:16). De övriga nytestamentliga författarna frambära också i sin undervisning fordran på moralisk f. Till Filipperna skrev aposteln Paulus: »Gören allt utan att knorra eller tveka, så att I bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn, mitt ibland ett vyrångt och avogt släkte’, inom vilket I lysen såsom himlaljus i världen» (Fil. 2:14ff.). De kristna i Rom uppmanas att frambära sina kroppar till ett levande, heligt och Gud välbehagligt offer (Rom. 12: 1). Samtidigt förutsätter dock Paulus som alla kristnas ge- 992