en kraftig stöt genom kronprins Oskars år 1840 utgivna bok »Om straff och straffanstalter», och år 1864 tillkom en strafflag, som byggde på nya principer. Senast utfärdade stadganden angående frihetsstraff ingå i den år 1945 utgivna lagen om verkställighet av frihetsstraff. De olika behandlingsmetoderna inom f. äro: straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Danmar k fick sin strafflag 1864, Norge 1842 och Finland slutligen 1889. Den senast utfärdade strafflagen för Danmark härstammar från 1930 och för Norge från 1902. I stället för de sju olika slag av frihetsstraff, som tidigare förekommit i Danmark, ingå i den nuvarande strafflagen bestämmelser om endast tvenne former för frihetsstraff, nämligen »fængsel» och »hæfte». Dessutom förekomma stadganden angående särbehandling av brottslingar, beroende på deras ålder, karaktärsegenskaper och själsliga läggning, och fången kan i enlighet härmed dömas att avtjäna sitt straff i ungdomsfängelse, i förvaringsanstalt för psykopater, i arbetsinrättning (arbeidshus) eller i interneringsanstalt (sikkerhedsforvaring). Strafflagarna för Norge och Finland ha kompletterats med ett antal speciallagar, av vilka framför allt lagstiftningen om unga förbrytare och lagstiftningen rörande återfallsförbrytare bör nämnas. Sedan individualbehandlingen av brottslingar i allt mera tilltagande grad inom f. vunnit insteg, har fångarnas själavård, i vidsträckt bemärkelse, blivit föremål för ökad uppmärksamhet, icke blott i fängelseprästers och -lärares utan jämväl i den övriga vårdpersonalens verksamhet. Det isolerade livet inom fängelserna är ägnat att skapa en speciell själslig jordmån, som lätt ger upphov till från det normala avvikande företeelser, i fråga om vilka främst bör nämnas egocentricitet, sensibilitet och verklighetsfrämmande infantilism. Å andra sidan erbjuder f. även tacknämliga möjligheter för de vilsefördas återbördande till samhällsdugliga medborgare, om än icke alltid i ordets fulla bemärkelse. Själavårdens mål är att göra fången medveten om 1001 FÆNOMENOLOGI det personliga ansvaret, väcka hans verklighetskänsla, klargöra för honom det lagbundna samhällslivets betydelse samt framför allt i ljuset av Guds ord och kristen erfarenhet framhålla det kristliga livsvärdet såsom en förlåtande och uppbärande kraft. Själasörjaren åligger att i fången närmast se en medmänniska, lyssna till honom, uppmuntra honom samt kämpa och bedja med honom. De undersökningar, som företagits av psykiatriker samt i fängelserna verksamma teologer, ha i hög grad främjat själavårdens utveckling. Litt.: K. Krohne, Lehrbuch der Gefängniskunde (Stuttgart 1889); N. H. Kriegsmann, Einführung in die Gefängniskunde (Heidelberg 1912); Strafflag-beredningens betänkande angående verkställigheter av frihetsstraff m. m. (i Statens offentliga utredningar 1944:50, Sthm 1944); Kriminalvård i frihet (i Statens offentliga utredningar 1949: 6); Y. Rudberg, Innanför murarna (Sthm 1933); dens., Fången har ordet (Sthm 1937); dens., Själavård (Sthm 1941); E. Berggrav, Fangens sjel — og vår egen (Oslo 1928). P.M. FÆNOMENOLOGI kaldes den filosofiske retning, der blev skabtav Edmund H u sserl (1859—1938), professor i filosofi i Freiburg i Breisgau fra 1916. Den består i en bestemt filosofisk metode, den såkaldt fænomenologiske. Den ser udgangspunktet for den filosofiske erkendelse i, at enhver kendsgerning, der er individuel og tilfældig i den forstand, at den eksisterer til en bestemt tid og på et bestemt sted, tillige er af en art og konstitution, der er fælles for alle andre individuelle og tilfældige kendsgerninger — af samme væsen. Det springende punkt i den fænomenologiske filosofi er så hævdelsen af, at ligesom kendsgerningen i dens empiriske kontingens gives i iagttagelsen, således kan dens væsen gives i en særlig anskuelse. Væsen-anskuelsen, forsåvidt der er tale om en virkelig akt, i hvilken en genstand, nemlig det rene væsen, gives 0s, er en selvstændig erfaringsart ved siden af den empiriske. Hvad etableringen af væsen-anskuelsen angår, »støtter>» man sig enten på en kendsgerning el. kendsgerningskreds el. på indbildte data; det er stedet, hvor man »sætter af» i ideationen, som Husserl også kal- 1002