FÖRBUND Dessa primitiva f. och de riter genom vilka dess medlemmar upptagas äro av hemlig, sluten karaktär. Denna karaktär är ännu mera markant i de hellenistiska mysterie-f., av vilka de viktigaste äro de som ägnades åt Attis, Mithra och Isis och som syftade till rening och försoning och ytterst till en mystisk förening med gudomen. En dominerande roll vid invigningen till dessa mysterier spelade det sakrala dramat, som framställde gudens kamp, lidande, död och uppståndelse. Stor vikt lades vid reningar och dop, offer med blodbestänkning, fastor och asketiska övningar, varvid recipienterna handleddes av särskilda mysteriepräster. (Jfr Mysteriereligioner.) I såväl G.T. som N.T. är f. ett av de allra viktigaste begreppen. Det hebreiska ordet för f., berit, har en mycket mångsidig användning. Det är beteckningen för varje slag av överenskommelse och på överenskommelse grundad gemenskap, ibland av tämligen begränsad räckvidd och då snarast liktydigt med »ed». Överenskommelsen mellan Jakob och Laban var ett f. (1 Mos. 31: 44). Likaså den mellan David och Israels äldste, då David valdes till konung (2 Sam. 5:3). Ingåendet av ett f. ledsagas och bekräftas av yttre symboler och handlingar såsom offer och måltider. Ofta är Jahve den ena parten i ett f. Så är fallet i Noa-f. (1 Mos. 9:8 ff.), Abrahams-f. (1 Mos. 15:18) och framför allt i Sinai-f. (2 Mos. 19 och 24). Jämte befrielsen ur Egypten betraktar G. T. självt f. vid Sinai som den egentliga utgångspunkten för Israels historia och som den grundval på vilken dess religion vilar. Genom att rädda Israel ur dess träldom utkorade Jahve detta folk till sitt egendomsfolk, och denna utkorelse konkretiserades och bekräftades genom det efter befrielsen följande f. vid Sinai mellan Jahve och Israel. Detta f. var sålunda inte bekräftelsen på ett naturligt, fysiskt förhållande mellan Gud och folk som t. ex. det mellan far och son, utan grundade sig på en överväldigande händelse i historien, i vilken Jahves spontana aktivitet manifesterat sig. Det har inte heller karaktären av en strikt reglerad överenskommelse mellan två parter 1007 med ömsesidiga villkor och förpliktelser, såsom fallet är med det f. Jakob slöt med Gud vid Betel (1 Mos. 28:20f.). I Sinaiförbundet är det folket som förpliktelserna åvila, medan Jahve redan i förväg har fullgjort sin andel genom den nåd han bevisade folket i utkorelsen, främst manifesterad i befrielsen ur Egypten. Därav följer, att om folket förkastar f., förkastar det utkorelsen. Folkets avfall och följderna därav är ett centralt tema i profeternas förkunnelse. Därvid kan man lägga märke till, att de förexilska profeterna hellre tala om befrielsen ur Egypten än om f. som utkorelsens grundval. De varna folket för falsk förtröstan på f., som i deras förkunnelse oftast får tjäna det negativa syftet att låta avfallet framstå i så mycket grellare dager (Am. 3:2). Avyfallet från f. består i olydnad. Men trots olydnaden vill Jahve i enlighet med sin f.- trohet inte överge sitt folk utan söker förnya f. Exilens och den efterexilska tidens profetförkunnelse gör ett annat och vidsträcktare bruk av f.-tanken. Jahves f.-trohet (hebr. chæœ'sæd) blir nu garantien för folkets återupprättelse (Jes. 42: 6). Det gamla f. är upphävt, men Jahve skall sluta ett nytt f. med Israel (Hes. 16:59 f.; 34:25; 37:26). De innerligaste uttrycken för det nya f. har Jeremia* givit. Medan Sinai-f. gällde folket som helhet, talar han om ett f. som Jahve skall sluta med den enskilde, i det han skall skriva sin lag, inte på tavlor av sten, utan i hjärtana (Jer. 31: 31 ff.). I judendomen förändrades synen på f. även i ett annat avseende. Man lade allt större vikt på de yttre element i f. som under exilen hade visat sig mest effektivt bidraga till att konservera Israels religiösa och etiska egenart, såsom omskärelse och sabbat. F:s förpliktelser fann man i lagen och den strikta laguppfyllelsen blev det förnämsta kännemärket på en from (chasi'd). När Jesus vid nattvardens instiftande kallar kalken »det nya f.» anknyter han uppenbarligen medvetet till gammaltestamentliga föreställningar. Befrielsen ur Egypten följdes av f. vid Sinai, då Israel i 1008