Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Förbund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRBUND
Dessa primitiva f. och de riter genom vilka
dess medlemmar upptagas äro av hemlig,
sluten karaktär. Denna karaktär är ännu
mera markant i de hellenistiska mysterie-f.,
av vilka de viktigaste äro de som ägnades åt
Attis, Mithra och Isis och som syftade till
rening och försoning och ytterst till en
mystisk förening med gudomen. En
dominerande roll vid invigningen till dessa mysterier
spelade det sakrala dramat, som framställde
gudens kamp, lidande, död och
uppståndelse. Stor vikt lades vid reningar och dop,
offer med blodbestänkning, fastor och
asketiska övningar, varvid recipienterna
handleddes av särskilda mysteriepräster. (Jfr
Mysteriereligioner.)
I såväl G.T. som N.T. är f. ett av de allra
viktigaste begreppen. Det hebreiska ordet
för f., berit, har en mycket mångsidig
användning. Det är beteckningen för varje
slag av överenskommelse och på
överenskommelse grundad gemenskap, ibland av
tämligen begränsad räckvidd och då snarast
liktydigt med »ed». Överenskommelsen
mellan Jakob och Laban var ett f. (1 Mos.
31: 44). Likaså den mellan David och
Israels äldste, då David valdes till konung (2
Sam. 5:3). Ingåendet av ett f. ledsagas och
bekräftas av yttre symboler och handlingar
såsom offer och måltider.
Ofta är Jahve den ena parten i ett f. Så är
fallet i Noa-f. (1 Mos. 9:8 ff.), Abrahams-f.
(1 Mos. 15:18) och framför allt i Sinai-f.
(2 Mos. 19 och 24). Jämte befrielsen ur
Egypten betraktar G. T. självt f. vid Sinai
som den egentliga utgångspunkten för
Israels historia och som den grundval på vilken
dess religion vilar. Genom att rädda Israel
ur dess träldom utkorade Jahve detta folk
till sitt egendomsfolk, och denna utkorelse
konkretiserades och bekräftades genom det
efter befrielsen följande f. vid Sinai mellan
Jahve och Israel. Detta f. var sålunda inte
bekräftelsen på ett naturligt, fysiskt
förhållande mellan Gud och folk som t. ex. det
mellan far och son, utan grundade sig på en
överväldigande händelse i historien, i vilken
Jahves spontana aktivitet manifesterat sig.
Det har inte heller karaktären av en strikt
reglerad överenskommelse mellan två parter
1007
med ömsesidiga villkor och förpliktelser,
såsom fallet är med det f. Jakob slöt med
Gud vid Betel (1 Mos. 28:20f.). I
Sinaiförbundet är det folket som förpliktelserna
åvila, medan Jahve redan i förväg har
fullgjort sin andel genom den nåd han bevisade
folket i utkorelsen, främst
manifesterad i befrielsen ur Egypten. Därav följer,
att om folket förkastar f., förkastar det
utkorelsen.
Folkets avfall och följderna därav är ett
centralt tema i profeternas förkunnelse.
Därvid kan man lägga märke till, att de
förexilska profeterna hellre tala om befrielsen
ur Egypten än om f. som utkorelsens
grundval. De varna folket för falsk förtröstan på
f., som i deras förkunnelse oftast får tjäna
det negativa syftet att låta avfallet framstå
i så mycket grellare dager (Am. 3:2).
Avyfallet från f. består i olydnad. Men trots
olydnaden vill Jahve i enlighet med sin f.-
trohet inte överge sitt folk utan söker
förnya f.
Exilens och den efterexilska tidens
profetförkunnelse gör ett annat och
vidsträcktare bruk av f.-tanken. Jahves f.-trohet
(hebr. chæœ'sæd) blir nu garantien för
folkets återupprättelse (Jes. 42: 6). Det gamla
f. är upphävt, men Jahve skall sluta ett nytt
f. med Israel (Hes. 16:59 f.; 34:25; 37:26).
De innerligaste uttrycken för det nya f. har
Jeremia* givit. Medan Sinai-f. gällde
folket som helhet, talar han om ett f. som
Jahve skall sluta med den enskilde, i det
han skall skriva sin lag, inte på tavlor av
sten, utan i hjärtana (Jer. 31: 31 ff.).
I judendomen förändrades synen på f. även
i ett annat avseende. Man lade allt större
vikt på de yttre element i f. som under
exilen hade visat sig mest effektivt bidraga till
att konservera Israels religiösa och etiska
egenart, såsom omskärelse och sabbat. F:s
förpliktelser fann man i lagen och den
strikta laguppfyllelsen blev det förnämsta
kännemärket på en from (chasi'd).
När Jesus vid nattvardens
instiftande kallar kalken »det nya f.» anknyter han
uppenbarligen medvetet till
gammaltestamentliga föreställningar. Befrielsen ur
Egypten följdes av f. vid Sinai, då Israel i
1008
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 3 01:42:20 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ntu/1/0520.html