Några detaljer i levande f. och därmed sammanhängande föreställningar kunna åskådliggöras genom följande exempel från de finsk-ugriska folken. Liksom bland germanerna betecknar bland dessa ätten en helhet. Döden bryter icke släktkedjan; den enskilde tillhör ätten ännu såsom död. De avlidna ta del i familjens öden, slita tvister, bestraffa brott och vårda seder och bruk. Släktens döda fordra av de levande omvårdnad i sin tillvaro i de dödas värld. Om den avlidne blir utan denna vård, yppar han på många sätt den brist, han lider, han visar sig för de levande och blir för sina anhöriga en plågande och hämnande varelse. I Karelen får den döde en stuga att bo i, en liten stomme av trä med botten av bräder, fönster och nävertak. Man föreställer sig gärna en särskild boningsort för de döda — ett dödsrike, beläget i norr. De finska runornas Pohjola (pohja = norr) avser också det ofta ett nordligt dödsrike. Finnarnas dödsrike, Tuonela, skiljes från de levandes värld av en flod, som det är svårt att komma över; en skildring av en resa till detta dödsrike ingår i fornsången »Väinämöinens färd till Tuonela» (Kalevala). I lapparnas dödsrike (jabmiaibmo) bo de avlidna under en gemensam härskarinna (Jabmi-akka). Ofta föreställer man sig, att allting i dödsriket är bakvänt. Enligt lapparnas tro är dödsriket en spegelbild av denna värld. Ostjakerna berätta att livet därborta består i att leva det jordiska livet i bakvänd ordning: människan föryngras och minskar oupphörligt i storlek, för att slutligen, då hon nått minsta möjliga växt, spårlöst försvinna i döden, varvid anden upplöser sig i intet. Å andra sidan har man från stora områden uppgifter om att den avlidne återvänder till jordelivet i något barn inom släkten, åt vilket föräldrarna genom lottorakel utfinna det namn som burits av den avlidne. De finsk-ugriska folken i det inre Ryssland liksom även de grekisk-katolska finnarna fira t. ex. på den 3, 7 eller 40 dagen (eller natten) efter dödsfallet en minnesfest för den avlidne. Detta sker på gravgården 1013 FÖRFÄDERSKULT eller i hemmet, dit den döde kallas och ofta även hämtas med häst och släde. Härvid får den avlidne riklig förplägnad; samtidigt förplägas också familjens övriga döda. Den avlidne föreställes vara närvarande vid detta tillfälle. De renskötande lapparna i Finland iföra en träkubbe den avlidnes kläder och placera denna innerst i kåtan. Den hedras som om den vore den avlidne, varefter den jordas. Förutom sådana minnesfester för enskilda personer, vid vilka de anhöriga såväl från denna världen som från. dödens rike voro närvarande, firades allmänna fester till de avlidnas minne. Dessa fester ha i allmänhet varit knutna till samma tider av året, ehuru antalet av de årliga festerna växlat på olika håll. Litt.: 1 (allm.): J. G. Frazer, The belief in immortality and the fear of the dead I—III (London 1913—24); J. P. Jacobsen, Manes I— III (Khvn 1914—20). 2 (grek.-rom.): Reallexikon f. Antike u. Christentum (art. Ahnenkultus); G. Wissowa, Religion und Kultus der Römer (2 ed. München 1912); M. P. Nilsson, Geschichte der grichischen Religion I (München 1941); Fr. Bömer, Ahnenkult und Ahnenglaube im alten Rom (Archiv f. Religionswissenschaft Beih. 1) (Leipzig u. Berlin 1943). 3 (Fjärran Östern): J. J. M. de Groot, Universismus (Berlin 1918); F. L. K. Hsu, Under the ancestors’ shadow (London 1949; livet i sydkinesisk stad); B. J. Jouin, La mort et la tombe, l'abandon de la tombe (Trav. et mém. de l'instit. d'ethnol. 52, Paris 1949; Bortre Indien). 4 (Finsk-ugriska religioner): se d.o., därjämte: U. 7. Sirelius, Om gästabud i Finland för släktens samtliga avlidna (i Etnol. studier tillägn. N. E. Hammarstedt, Sthm 1921); 5 (övriga specialmonografier): È. Birkeli, Fædrekult i Norge (Skrifter utg. av Det Norske Videnskaps-Akad. i Oslo 1938, II: 5); dens., Huskult og hinsidighetstro (ibid. 1944, II:1); K. Strandberg, Lettisk folktro om de döda (Nord. Museets Handl. 32, Sthm 1949); K. Ranke, Indogermanische Totenverehrung |I: Der dreissigste und vierzigste Tag im Totenkult der Indogermanen (Folklore Fellows’ Communications 140, Helsingfors 1951). — C. van Wylick, Bestattungsbrauch und Jenseitsglaube auf Celebes (diss. Basel, Haag 1941); G. Eckert, Totenkult und Lebenglaube im Cancatal (Kulturgeschichtl. Forsch. 1. Braunschweig 1948). E. E—k; M.H. 1014