FÖRLÄTELSE FÖRLÅTELSE. Guds f. belyses på många ställen i bibeln med f. mellan människor. Mänsklig f. innebär, att den förlåtande icke ger rum åt den bitterhet och lust att ge igen, vilken kan framkallas genom kränkningar från andras sida. Det brutna personliga förhållandet återställes. F. skiljer sig från beskedlighet eller slapphet därigenom, att man klart fasthåller vid, att den felande bort handla annorlunda. Jesu bud om outtröttlig f. innebära, att allt vad fiendskap heter mellan människor skall utplånas, utan att känslan för rätt och rättfärdighet förkväves. Enligt kristen uppfattning förlåter Gud, i det att han låter sin vrede över syndaren fara och icke dömer så, som synden förtjänat. »Han handlar icke med oss efter våra synder och vedergäller oss icke efter våra missgärningar» (Ps. 103: 10). Liksom i den mänskliga f. innebär detta ej blott, att vreden liksom upphör, utan också att Gud i verksam nåd vänder sig till syndaren. Den förlorade sonens återupptagande i fadershuset är en bild härför. Jesu ord till rövaren på korset: »I dag skall du vara med mig i paradiset» avslöjar, hur obegränsad f. är. Bibliskt. I G.T. framställes genomgående förbannelse såsom syndens följd. För Adams synd blev jorden förbannad, så att den alltsedan dess bär törne och tistlar och mannen får äta sitt bröd i sitt anletes svett. Livets hårdhet är enligt urhistorien en frukt av de första människornas synd. Det talas också om särskilda straffdomar över folks och individers särskilda synder: Kains dåd emot Abel, det noakitiska släktets synd, Sauls ohörsamhet mot Herren och Israels dyrkan av främmande gudar. Synden medför bildligt talat en förbannelse i blodet, som ödelägger människans existens (Ps. 1). Det stora exemplet är Israels öde, å ena sidan under David och Salomo, å andra sidan under de följande avfälliga konungarna. G. T. har dock klart sett, att det åtminstone skenbart fanns undantag från regeln om brott och straff. Det gick ofta den ogudaktige väl i händer, medan den fromme fick lida (Ps. 73, Jobs bok). I längden kan dock ingen undkomma syndens 1015 straff. Detta förutsättes i regel vara yttre olycka. Men då denna fattades som vittnesbörd om Guds vrede, blev straffet icke enbart en utvärtes sak. Ps. 51 vittnar om den ångest, som förnimmelsen av Guds vrede ingiver. F. i G. T. betyder, att Gud ej låter syndaren förbliva beständigt i olycka under vreden och förbannelsen. Israel blir genom Guds förlåtelse upprättat ur den förnedring, i vilken det störtats genom sin synd. Men f. innebär även, att Gud ger ett nytt sinne, att han skänker sitt ord åt den som felat, och på nytt tar honom i sin tjänst. Detta gäller både folket och de enskilda. Jeremia undfår Herrens ord: »Om du vänder åter, så vill jag låta dig komma åter och bliva min tjänare» (Jer. 20: 19). F. skänkes endast åt den, som omvänder sig från sin onda väg. Men det är Gud, som skapar det nya hjärtat (Ps. 51:12, Jes. 55: 11). N. T:s budskap om f. har till förutsättning G. T:s tankar om sambandet mellan synd och straff. F. är befrielsen från syndens straff: att »bliva frälst undan vredesdomen» (Rom. 5:9). Jämförelsevis sällan beröres i N. T. sammanhanget mellan synden och yttre olycka. Det lidandets kors, som pålägges en människa, är icke alltid ett straff för synd. N. T. lär dock ett samband mellan synd och straff, som kan brytas endast genom f. »Vad människan sår, det skall hon ock skörda. Den som sår i sitt kötts åker, han skall av köttet skörda förgängelse, men den som sår i Andens åker, skall av Anden skörda evigt liv» (Gal. 6:7 f.). Genom synd förverkas det eviga livet. Straffet över synden kommer på domens dag. För Sodoms och Gomorras land skall det bli drägligare på denna dag än för en stad, som icke velat höra på de av Jesu utsända apostlarna (Matt. 10: 15). I liknelsen om yttersta domen (Matt. 25:31 ff.) och i liknelsen om den rike mannen och Lazarus och flerstädes talas om straff i det kommande livet för den, som icke visat barmhärtighet (jfr Rom. 2: 4 ff.). Mot denna bakgrund måste N. T:s budskap om gudomlig f. förstås. Guds f. betyder, att 1016