människans synd icke tillräknas henne till evig död, sedan med Kristus-Messias Guds rättfärdighet kommit till jorden och det ondas rätt över människan genom hans gärning i liv, död och uppståndelse blivit borttagen eller försoning skett. För Kristi skull uttages den, som omvänder sig och tror, ur dödens våld. Många utsagor finnas, enligt vilka denna tidsåldern och alla, som tillhöra densamma, stå under Guds vrede och dom. Endast f. ändrar denna situation. Samtidigt förkunnas den gudomliga godhet, som låter solen gå upp över både onda och goda. Syndarna äro enligt evangelierna föremål för Guds uppsökande kärlek. Gud älskade så världen, att han utgav sin enfödde son, på det att var och en som tror på honom, skall icke förgås utan hava evigt liv. Före all mänsklig förtjänst utväljer Gud till frälsning och kallar sådana, som icke söka honom. Hans utkorelse av det avfälliga Israel står fast (Rom. 9—11). Förföljaren Saulus har Gud utvalt allt ifrån hans moders liv (Gal. 1:15). N. T. talar om en universell gudomlig godhet mot människorna trots deras synd. Denna förekommande nåd sammanfaller i N. T:s åskädning icke helt med syndernas f. Men det är mycket svårt att klargöra skillnaden utan att tillgripa alltför mänskliga analogier. Syndernas f. har en mera speciell innebörd. Synden säges vara förlåten, när en människa tagit emot det gudomliga löftesordet och övergått från döden till livet. Det är karakteristiskt, att syndernas f. ofta ställes i samband med bättringen och dopet. (Apg. 2:38; 1 Joh. 1:9). Den som tagit emot Guds nåd, har sina synders f. N. T. har icke några ingående utredningar om innebörden av f. Men det är tydligt, att f. icke blott är löfte om en kommande frälsning, lika litet som syndens straff är något blott framtida. F. är verksam i nuet. Rom. 8 belyser den förvandling, som följer med f. »Är Gud för oss, vem kan då vara mot oss.» Förnyelsens kraft kommer in i en människas liv genom f. Evangelierna bevara flera exempel på att Jesus tillsäger enskilda f. G.T:s kollektivism har icke helt övergivits (jfr Rom. 9—11). 1017 FÖRLÅTELSE Men varken N. T. eller den kristna kyrkan under någon epok har förutsatt, att en obotfärdig syndare på grund av sin tillhörighet till något andligt kollektiv skulle gå fri från syndens straff eller få gudomlig f. Enskilda församlingsmedlemmars avfall från tron ställer dem individuellt under Guds dom. »Den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.» Även om kyrkan som det nya gudsfolket är en viktig tanke i N. T., medför detta icke, att en utvärtes anslutning ger delaktighet i syndernas f. Det jag, som talar i Rom. 7 och 8, är icke heller ett kollektivum. Liksom i G. T. är f. ofrånkomligt förknippad med botfärdighet. Liknelsen om fariséen och publikanen är det mest slående vittnesbördet härom (jfr Luk. 24:47; Apg. 13: 24). Men det är N.T. främmande att uppställa sinnesändringen som villkor, vilket först måste vara uppfyllt, för att f. skall kunna erhållas. Matt. 18:18 gör f. beroende av lärjuńngarnas lösande, resp. bindande. Mot en tolkning av det sista ordet som en utsaga om en åt lärjungarna individuellt given »nyckelmakt»* talar, att tanken synes ha varit hela gamla kyrkan främmande. Det är sannolikare, att ordet syftar på församlingens frambärande av det kristna budskapet, möjligen också på verkningarna av en uteslutning ur församlingen. N. T. har några få utsagor om synd, som icke förlåtes. Matt. 12:31 (och parallellställen) säger, att hädelse mot Anden icke skall bliva förlåten, Hebr. 6:6 och 10:26 varnar för avfall från tron, emedan det är omöjligt att återföra till bättring dem, som på nytt korsfäst Guds son. Om man sammanställer utsagorna om synden mot den helige Ande med N. T:s innehåll i övrigt, ledes man närmast till tolkningen, att det icke finnes någon synd, som i och för sig utestänger från förlåtelse, men kanske finnes en möjlighet till en förhärdelse, som binder människan så, att hon blir döv för Guds kallelse. Dogmhistoriskt. Urkristendomen röjde benägenhet att betrakta f. såsom allenast en gång given vid omvändelsen eller dopet. Samtidigt var man klart medveten om att 1018