FÖRLÄTELSE de kristna alltjämt voro behäftade med brister, som tarvade f. Härigenom leddes man till att skilja mellan dödssynder, vilka ödelade gudsgemenskapen, och förlåtliga eller dagliga synder, som icke inneburo ett fall ur nåden. Tillika uppmärksammade man framför allt enstaka gärningssynder och reflekterade icke över, att de enstaka försyndelserna förråda bristande renhet i viljan, ungefär som fel i språkbehandlingen vittna om osäkerhet i språket. Enligt katolsk åskådning behöves f. i egentlig mening, d. v. s. befrielse från syndens eviga straff, endast för dödssynder. Denna f. erhölls genom avlösning efter bikt för präst. Luther betonade i motsats till den katolska åskådningen, att orenheten i människans uppsåt gör alla hennes gärningar bristfulla, även de bästa. Därför kommer ingen någonsin till ett stadium av kristet liv, på vilket han icke är alltigenom hänvisad till gudomlig f. Då det i reformatorisk kristendom talas om daglig f., betyder detta icke, att man avskrivit kravet på helgelse, utan att man tar mera allvarligt på de inre svagheter, som finnas även under en i det yttre oförvitlig vandel. Om varje yttring av förakt för en medmänniska länder oss till dom, därför att den röjer kärlekslöshet, förblir vårt skuldkonto alltid belastat. För alla former av kristendom är det gemensamt, att f. förstås som en oförskylld gudomlig gåva. Ingen människa kan prestera något, som gör henne förtjänt av f., och ingen grad av fördärv utestänger från f. Samtidigt fasthålles dock vid, att f. mottages endast i ånger och tro. F. innebär icke en gudsgemenskap på obotfärdighetens basis, även om man med en viss rätt kan säga, att tron är en gudsgemenskap på syndens basis (Nygren). Genom betonandet av botfärdigheten som betingelse för f., uppkommer lätt intrycket, att människan måste prestera något för att få f. Svårigheten att förena de båda tankarna sammanhänger med den över hela linjen framträdande svårigheten att förstå det kristna livet som på en gång Guds verk och människans fria hängivenhet. 1019 En viss inskränkning i tron på f:s oförskylldhet sker i katolicismen dels genom läran, att man genom goda gärningar kan ernå befrielse från timliga straff, som synderna medföra, och dels att man genom viljans inriktning kan förbereda nådens verk efter ett fall ur nåden. Den biktande, som får avlösning, tänkes dock mottaga oförtjänt f. F. betyder upphävande av syndens straff, räddning till evigt liv. I synnerhet under 1800-talet har man opponerat mot det rättsliga betraktelsesätt, som skulle ligga i talet om gudomligt straff över synden. Tanken på vedergällning har känts som oförenlig med den gudomliga kärleken. Och enligt mångas tanke undanskymmer den, att f. innebär återställande av den genom synden brutna personliga gemenskapen. Men om man försöker att helt utrensa tanken på straff för synden, blir följden, att synden frånkännes all betydelse för gudsförhållandet och all inverkan på människans tillvaro i övrigt. Man skulle kunna vara uppfylld av hat och misstro och förljugenhet utan att det ödelade tillvaron. I verkligheten bär ju synden sitt straff inom sig. F. betyder det gudomliga löftet, att vi människor en gång i evigheten skola befrias från det andliga krymplingskap, under vilket vi för syndens skull lida i denna tillvaron. Vi skola en gång frigöras, så att vi kunna uthärda Guds åsyn utan att vilja fly bort från hans närhet. I denna mening är f. ett upphävande av syndens straff. För det närvarande livet betyder f., att Guds kärlek tar hand om oss på ett begynnande sätt och leder oss i riktning mot målet. Den yttre olyckan, vår egen svaghet och våra egna felsteg bli icke till förbannelse utan kunna kanhända rentav lända till välsignelse. I själavården. Lutherdomen har haft en viss benägenhet att göra f.-tron till ett och allt i det kristna gudsförhållandet. Seklernas erfarenhet synes peka i den riktningen, att det finns stadier av kristet liv, där f.- tron är mera latent eller mera gäller enstaka försyndelser, om vilka man är medveten. Det fordras ofta för verklig synda- 1020