FÖRNUFT tensen*, från Sverige Reuterdahl* och från Finland Granfelt*, för att nämna endast några mer betydande namn. Hos en del av dessa teologer (t. ex. Twesten och Reuterdahl) kan man tala om ett nära beroende av Schleiermacher, hos andra återigen om mera spekulativa intressen (särskilt Dorner och Rothe). Även teosofiska tendenser spela med (Martensen). Några av dessa teologer ha haft ett djuptgående inflytande på den följande teologgenerationen, kanske icke så mycket på grund av fruktbara idéer som på grund av det personliga inflytandet (t. ex. Tholuck). Hos Rothe påträffas en egendomlig uppfattning om möjligheten att sammanbinda religionen med en etisk världskultur: kyrkan skall så småningom göra sig obehövlig. Rothe var kanske den mest framstående systematikern i hela gruppen. J. Müllers lära om synden är mycket beaktansvärd, ty han är en av de första moderna teologer, som klart uppfattat synden som skuld. Dorners kristologi är ett exempel på f:s benägenhet att försöka kringgå uppenbarelsens karaktär som stötesten för det naturliga förnuftet. Han påstod, att Kristi gudomlighet var en växande storhet, som fullkomnades först vid uppståndelsen. F:s betydelse i den nyare teologiens historia är mera tidsbunden än fortgående. Den har knappast i någon högre grad påverkat lärobegreppets utveckling, men dess representanter hade att fylla en viktig uppgift under en brytningstid med växande kulturstrider. Man kunde väl dock anse, att om icke teologien fått nya ansatser från annat håll, f. knappast med sin apologiserande tendens skulle haft möjligheter att segerrikt föra teologien framåt. Litt.: Die Geschichten der protestantischen Theologie von Fr. H. R. v. Frank, G. Frank och O. Pfleiderer; R. Seeberg, Die Kirche Deutschlands im neunzehnten Jahrhundert (4 ed. Leipzig 1903); F. Kattenbusch, Die deutsche evangelische Theologie seit Schleiermacher (6 ed. Giessen 1934); H. Stephan, Geschichte der evangelischen Theologie (Berlin 1938); Kar! Barth, Die protestantische Theologie im 19. Jahrhundert (Zellikon-—Zürich 1947); art. Vermittlungstheologie av W. Hoffman i Die Religion in Geschichte 1023 und Gegenwart 1 ed. samt av Traub i 2 ed.; Antti J. Pietilä, Die Entwicklung des Offenbarungsbegriffs seit Schleiermacher (Helsingfors 1918); G. Aulén, Dogmhistoria (4 ed. Sthm 1946). O.T. FÖRNUFT. Såväl i det filosofiska som i det teologiska tänkandet har begreppet f. spelat en stor roll. Den ständigt aktuella diskussionen om tro och vetande, som rör sig på gränsen mellan teologi och filosofi, kräver en noggrann besinning över den ingalunda entydiga innebörden i detta begrepp. Närmast bör en filosofisk innebörd särskiljas från en teologisk. Historiskt har denna åtskillnad dock icke alltid upprätthållits. 1. Filosofiskt har man ofta — utan psykologiskt eller logiskt tvingande skäl — gjort skillnad mellan f. (ratio) och förstånd (intellectus), varvid f. fått beteckna den »högre» själsförmögenheten, kännetecknad av förmåga att intränga i tillvarons väsen. På den tysta förutsättningen att verklighetens innersta natur är förnuftig och i sista hand identisk med denna högsta mänskliga själsförmögenhet har den metafysiska rationalismen* byggts upp. Denna förelåg fullt utbildad hos Platon* och betecknar under namn av realism (universalia sunt realia: idéerna, allmänbegreppen äro det reella i tillvaron) huvudströmmen inom medeltidens skolastiska filosofi (Anselm av Canterbury, Thomas ab Aquino). Också den från em pirismen* skarpt avgränsade filosofiska rationalismen under nyare tid (Descartes, Spinoza, Leibniz) befinner sig på denna linje, och samma grunduppfattning behärskar delvis 1800-talets mäktiga idealistiska tänkande (t. ex. Hegel). Förutom i denna metafysiska eller ontologiska betydelse har begreppet f. brukats i kunskapsteoretiskt sammanhang. Med en psykologistisk omböjning av den ontologiska rationalismen har man lärt att vissa idéer eller kunskaper äro medfödda i f. och alltså till tiden falla före all erfarenhet (materiell apriori-teori, t. ex. hos John Locke). Med större framgång har den kritiska kunskapsteorien utgående från 1024