Kant hävdat en apriorisk karaktär i formell och logisk (transcendental) mening hos förnuftskunskapen: konkret, innehållsbestämd kunskap kommer till stånd när erfarenheten fyller de formella förståndskategorierna med aposterioriskt stoff. Av huvudsakligen historisk betydelse är Kants distinktion mellan teoretiskt och praktiskt f., vilken terminologiskt har satt spår i den alltjämt brukliga uppdelningen av filosofien i en teoretisk och en praktisk disciplin. 2. Teologiskt har begreppet f. spelat en högst betydelsefull roll och kräver med hänsyn till sin religiösa innebörd en påpasslig analys. Den ovannämnda ontologiska grundprincipen om tillvarons förnuftighet är en religiös tanke i lika hög grad som en filosofisk världsförklaringsprincip. Urgrunden för all tillvaro tänkes gärna vara det gudomliga förnuftet, och människans väsenskärna, hennes förnuftiga själ, fattas såsom besläktad eller egentligen identisk med detta gudomliga världsförnuft. Den faktiskt bestående åtskillnaden uppfattas såsom något ont, som bör övervinnas. Där detta tänkes ske genom förnuftsverksamhet, uppträder filosofien såsom religion. Genom hela den antika och hellenistiska religiositeten går som ett sammanhållande band distinktionen mellan f. och sinnlighet, vilken på en gång har filosofiskt-psykologisk och religiös innebörd. Hos Platon tar denna distinktion form i dualismen mellan idévärld och sinnevärld, och det framstår som en religiös plikt för människan att med sin förnuftiga själ sträva att höja sig över sinnligheten, den kroppsliga tillvaron, för att i skådandet av idéerna nå frälsningen. Också i Aristoteles’ filosofi har tänkandet ytterst ett religiöst syfte: slutmålet för f:s tankeverksamhet är gudsskådandet, där f. realiserar enheten med sin urgrund, Gud. I nyplatonismen ligger den religiösa karaktären hos samma grundåskådning ohöljd i dagen. Detta gör att det utomkristna antika tänkande, som har fått en eminent betydelse såsom en av grundvalarna för den västerländska kulturen, också förmedlat 33 1025 FÖRNUFT ett innehållsmässigt religiöst arv in i det kristna tänkandet, utan att man alltid varit medveten om att härigenom ett med kristendomens åskådning konkurrerande element införts. Det bruk t. ex. den medeltida skolastiken gör av den antika filosofien, framför allt Aristoteles, är sålunda icke enbart formellt och terminologiskt. Vill man karakterisera skolastiken såsom intellektualistisk, får man hålla i minnet att denna term icke utan vidare kan ges samma innebörd som i den moderna diskussionen om tro och vetande. Den förnuftsinsikt som t. ex. Anselm talar om såsom något som tron bör leda fram till och som slutligen bör avlösa denna (credo ut intelligam — jag tror för att jag må vinna insikt) är icke blott ett teoretiskt vetande, utan innebär i sista hand tillika en bestämd frälsningstanke: gudsgemenskap genom f:s kontemplativa gudsskådande. Även om det teoretiska intresset efter hand vinner ökad självständighet, består dock tendensen att i f. se en funktion med kompetens på religionens område. För Thomas är det ett oeftergivligt krav att trossanningarna, även om vissa av dem kunna gå över f., dock aldrig erkännas strida emot detta. Luthers teologi röjer en förvånansvärt säker intuition inför f :s-begreppet. Ett mycket påtagligt drag i hans förkunnelse är den hänsynslösa polemiken mot f. i dess religiösa funktion. — Det är sålunda icke f. i meningen av den mänskliga kunskapsförmågan i och för sig han vänder sig emot. F. är, säger Luther, ett härligt verktyg och instrument, givet av Gud att användas i det yttre livet och väl ägnat att skapa regler och lagar för detta. Men dess sköna ljus förmår ej visa livets väg. Det fattar ej trons ringaste artikel och kan ej utforska Guds väsen, verk och vilja. Men Luther beskriver ej f. i religiöst sammanhang blott i negativa termer; felet är ej att f. icke vore tillräckligt effektivt som frälsningsväg och att tron därför borde tillgripas. Luther skiljer sig här från Occam, som han eljest formellt kan ansluta sig till. F. är princip för en konkret religionsform som aktivt står tron och Ordet emot: den 1026