för det kyrkliga livet i församlingen. Som stiftsorgan tillkom 1933 bispedöm m erådet, som består av biskopen, 1 präst och 3 lekmän, valda av präster och menighetsråd i stiftet. Bispedömmerådet har bl.a. att nominera biskopskandidater före biskopsvalet. Förslag finnes att bispedömmerådet skall giva förord vid utnämning av församlingspräster. Förslag finnes även om ett centralt kyrkoråd som organ för hela kyrkan i ärenden, som röra dess inre liv. Detta skall yttra sig i frågor om gudstjänstordningen, texter, psalmbok o. s. v., innan konungen i statsrådet fattar beslut, liksom beträffande kyrkliga lagförslag, som föreläggas stortinget. Kyrkorådet skall dock icke intaga någon överordnad ställning i förhållande till övriga kyrkliga organ eller ämbetsinstanser. Det nya lagförslaget framlades för stortinget hösten 1951. Kyrkans överinseende över skolan har i Norge bevarats mera än i Sverige och Danmark. Island. Vid reformationen blev kyrkan liksom i Danmark och Norge statskyrka. 1800-talet blev i många avseenden en ny tid för folket och kyrkan. Varje församling har ett menighetsråd. Dessutom samlas en gång om året prosten, prästerna i prosteriet och en lekman från varje församling till häradsmöte för att behandla angelägenheter rörande det kyrkliga livet. Alltinget antog 1931 en lag om ett kyrkoråd, bestående av 2 präster, valda av landets prästerskap, 2 lekmän, valda avy häradsmötena, och biskopen, som är ordf. Det sammanträder minst en gång om året och skall ge råd till regeringen och alltinget i alla kyrkliga frågor samt bestämma om gudstjänstordning och kyrkliga handlingar. Synoden, d. v. s. det årliga prästmötet, skall dock bekräfta kyrkorådets beslut. Kyrkorådet disponerar det belopp, som årligen anslås till fritt kyrkligt arbete. Finland. Efter reformationen voro kyrkolivets yttre former länge outvecklade. Biskop Johannes Gezelius d. ä. (1664—90) utfärdade föreskrifter om kyrkorådets uppgifter. Kyrkolagen 1686, gemensam för Sverige och Finland, utkom 1688 i en 1033 FÖRSONING finskspråkig upplaga. Det stora nordiska kriget medförde kaos till en tid. Då Finland 1809 införlivades med Ryssland, behöll kyrkan sin ställning som statskyrka, och kyrkolagen förblev i kraft. Efter långa förberedelser kom 1869 en ny kyrkolag med ökade rättigheter för lekmännen. De kommunala ärendena, fattigvården och skolan skildes från kyrkan. Som högsta organ för kyrkan infördes det allmänna kyrkomötet. Sedan landet åter blivit självständigt, har utvecklingen gått mot allt större lekmannainsats. Församlingarna ha rätt att uppbära kyrkoskatt, vilket gör det möjligt för dem att självständigt ordna sin ekonomi. Prästgårdens skötsel har 1922 övertagits av församlingen. Av betydelse för f.ärkyrkans centralfond, som bereder möjlighet till ekonomisk solidaritet mellan lokalförsamlingarna. Förstärkta biskopsmötet och kyrkostyrelsen (1944) göra, att lekmännen självständigt kunna taga del i kyrkans gemensamma styrelse, samtidigt som dessa båda organ blivit till gagn för f. Sedan 1948 deltar en lekmannarepresentant från varje församling i val av biskop. Se även Menighed. Litt.: Y. Brilioth, Svensk kyrkokunskap (2 ed. Uppsala—Sthm 1946, med l|litt.-anvisn.); G. Forkman, Gudstjänst och församlingsstyrelse (Lund 1944); Kr. Hansson, Stat og kirke (Oslo 1945); Kirkelovene af 1922, indledet og fortolket af L. Petersen (Khvn 1944); Kirkon lakikirja, utg. av M. Saloheimo och P. Piispanen (1950, Finl. kyrkolag m. förordn. jämte förkl.); H. Sundberg, Kyrkorätt (Helsingfors 1948, gällande sv. kyrkorätt); G. Wetterberg, Handbok i kyrkolagfarenhet (6 ed. Lund 1950). Fk. FÖRSONING. Även om f. i egentlig mening förutsätter ett personligt förhållande mellan människan och gudomen och alltså närmast hör hemma på ett mera fördjupat religiöst plan, kan dock å andra sidan sägas, att f. intar en central ställning i allt vad religion heter, så till vida som det nästan överallt inom religionens värld förekommande offret i sig innesluter något av tanken på en f. mellan det gudomliga och det mänskliga. När människan känner sig ställd omedelbart inför det gudomliga, förbinder 1034