FÖRSONING sig därmed gärna medvetandet om det egna ovärdet. Hon känner, att hon behöver något som öÖövertäcker detta ovärde. Här har f.- tanken sitt ursprung, ty f:s innebörd och mening är att skapa betingelserna för att det mänskliga och det gudomliga skola kunna mötas. Schematiskt skulle man kunna tala om tre stadier på den utomkristna och förkristna f:s och offertankens väg: 1. Offergåvan (do ut des, jag giver för att du må giva): människan söker övertäcka sitt oyärde och vinna gudomens bevågenhet och välsignelse genom att såsom offer frambära något av det som tillhör henne. 2. Den moralistiska försoningen: genom moraliska prestationer söker människan bana sig väg till gemenskap med Gud; här är redan ett mera personligt gudsförhållande förhanden. 3. Ödmjukhetens offer: när det går upp för människan, att hon icke kan ge Gud någon gåva, enär ju allt är hans, och att hennes egna gärningar aldrig äro rena nog för att kunna gälla inför den Heliges ögon, återstår blott att i ödmjukhet offra alla egna anspråk. I G.T. brottas dessa olika uppfattningar om offer och f. med varandra. »Menar du, att Herren har samma behag till brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör Herrens röst. Nej, lydnad är bättre än offer» (1 Sam. 15:22 f.). »Att öva rättfärdighet och rätt, det är mer värt för Herren än offer» (Ordspr. 21:3). Det är framför allt denna linje som fullföljes i den fariseiska fromheten, som icke bör uppfattas såsom en blott utvärtes lagiskhet. I skarp motsats till denna frälsningsväg står redan i G. T. (hos »de stilla i landet») ödmjukhetens väg. » Det offer, som behagar Gud, är en förkrossad ande» (Ps. 51: 9). Tre ställen i G.T. förtjäna särskilt att i detta sammanhang omnämnas, eftersom de tydligt peka fram emot f. i N.T.: 1. Den stora f:s-dagen, då översteprästen skulle gå in bakom förlåten i templet, in i det allraheligaste och stänka av offerdjurets blod på »nådastolen» (hebr. kappo'ret, det gyllene locket på »förbundets ark», platsen för Guds härlighets uppenbarelse) och därmed »bringa försoning för sig och sitt hus 1035 och för Israels hela församling» (3 Mos. 16:17). — 2. Jesajas profetkallelse: då han fann sig ställd inför Guds ansikte, uttryckes hans omedelbara reaktion med orden: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, Herren Sebaot» (Jes. 6: 5). Men — tillägges det — »en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad» (v. 6—7). Man bör ge akt på, att försoningsmedlet, som renade honom, var hämtat från altaret. Försoningen kom icke från honom själv eller genom något som han presterade, utan genom det som skedde med honom från Herren. — 3. H e rrenslidande tjänare: här knytes f. till Herrens tjänares* ställföreträdande |lidande och offer för sitt folk; »näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade» (Jes. 53:5), »han som bar mångas synder och bad för överträdarna» (v. 12). Genom hela N. 7. går såsom en röd tråd tanken på Jesus Kristus såsom Förs onaren. »Han är f. för våra synder, ja, ock för hela världens» (1 Joh. 2:2). Så fattade Jesus själv enligt evangeliernas vittnesbörd den kallelse, för vilken han var sänd. Då han av Johannes Döparen mottog »bättringens döpelse till syndernas förlåtelse» (Mark. 1: 4—11), betydde detta, att han tog på sig uppgiften såsom Messias — Herrens lidande tjänare, som gick in under sitt folks synd. Det betydde, att han såsom »Guds lamm, som borttager världens synd» (Joh. 1:29), skulle »giva sitt liv till lösen för många» (Matt. 20:28; 1 Tim. 2: 6; jfr Matt. 26:28; 1 Petr. 1:19). Jesu lidande och död är den avgörande f.-gärningen. Innebörden i det som då skedde skildrar Paulus i anslutning till tanken på den stora f.-dagen sålunda, att Gud öppet inför all världen ställde fram Kristus såsom »Näådastolen» (Rom. 3: 25; i den svenska kyrkobibeln återges or- 1036