det idxothpi0v med »försoningsmedel», men sammanhanget gör det otvivelaktigt, att Paulus här brukar ordet i dess konkreta mening: »Nådastolen»). Om näådastolen i G. T. var dold bakom förlåten, och om därigenom Guds härlighet var undandragen folkets blickar, så har Gud däremot i Kristus »ställt fram» Nådastolen och uppenbarat sin härlighet i Kristi död (och uppståndelse). Det är samma tanke som ligger till grund för evangeliernas berättelse om att »förlåten i templet rämnade itu» vid Jesu död (Matt. 27:51; Mark. 15:38; Luk. 23: 43). Det betecknade att försoningen var skedd, att vägen till Gud, vägen in i det allra heligaste var banad, att gemenskapen mellan Gud och människor åter var knuten. Det som skedde på denna enskilda punkt i mänsklighetens historia, har enligt N. T. sin giltighet och sina konsekvenser för hela mänsklighetens liv. Det var något som skedde »en gång för alla». Kristi offerdöd betyder att han själv »en gång för alla gick in i det allra heligaste och vann en evig förlossning» (Hebr. 9:12), men därmed har han även »åt oss invigt en ny och levande väg ditin genom förlåten» (Hebr. 10: 20). I mänsklighetens mitt har Gud ställt Kristus såsom Nådastolen. Här uppenbarar han sin härlighet. Här sker f. Det karakteristiska för den kristna uppfattningen om f. består däri, att f. alltid betraktas såsom en Guds egen gärning. Det var Gud, som ställde fram Kristus såsom Nådastol. »Det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv» (2 Kor. 5: 19). Kristi offer är Guds kärleks eget offer: »Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu voro syndare» (Rom. 5:8). »Därav att han gav sitt liv för oss hava vi lärt känna kärleken» (1 Joh. 3: 16). »Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son» (Joh. 3:16). Härmed har f. fått en fullkomligt ny innebörd. Om man i allmänhet tänker sig f. såsom ett människans försök att från sin sida ställa till rätta förhållandet till Gud och genom sina offer eller moraliska prestationer vinna Guds välbehag, så möter oss i Kristi död f. i rakt motsatt mening, såsom en Guds egen fräls- 1037 FÖRSONING ningsgärning. Den i Jes. 6: 6—7 framskymtande tanken, att f. måste ha sin utgångspunkt från Gud, framträder i Kristus såsom fullbordad verklighet. Här kan det utan inskränkning sägas: »allisammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus» (2 Kor. 5: 18). Men just därför att f. icke är människans gärning och dock kommer människan till godo, framstår Kristi f. i N.T. såsom en »ställföreträdande» gärning och ett »ställföreträdande» lidande. Kristus har i ordets egentliga mening gått i vårt ställe. »Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han (genom sin korsdöd) blev en förbannelse för vår skull» (Gal. 3: 13). »Den som icke visste av någon synd, honom har Gud för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud» (2 Kor. 5: 21). En blick på dogmhistorien visar oss, hur svårt teologien haft att helt tillgodogöra sig N. T:s syn på f. I den gammalkyrkliga teologien fasthåller man ännu vid den urkristna synen på f. såsom en Guds egen gärning genom Kristus. Därvid lägger man — i viss anslutning till Pauli ord om Kristus såsom vår Herre, som besegrat våra fiender Vreden, Synden, Lagen och Döden och gjort oss fria från dessas tyranni (jfr särskilt Rom. 5—8) — huvudvikten vid Kristi kamp och seger över fördärvsmakterna. Inom den nyare forskningen har denna åskådning betecknats såsom »den klassiska f:s-teorien» (G. Aulén) och blivit ställd i skarp motsats till »den skolastiska f:s-teorien». Rötterna till denna sistnämnda gå tillbaka till Tertullianus’ och Cyprianus’ teologi med deras utpräglat juridiska inställning. Särskilt har botväsendet spelat en avgörande roll för den fortsatta utvecklingen och fört till att Kristi f:s-verk betraktades under förtjänstens och satisfaktionens synpunkt. Först hos Anselm av Canterbury (d. 1109) föreligger den skolastiska f:s-teorien i fullt utbildat skick. Anselm menar sig kunna rationellt bevisa f:s nödvändighet och ändamälsenlighet. Synden såsom olydnad mot Gud drog över mänskligheten en oändlig skuld, som med rätta skulle krävt släktets förin- 1038