FÖRSONING tande såsom straff. Men då detta tillika skulle betytt gäckandet av Guds skapelseplan, men å andra sidan efterskänkandet av straffet skulle strida mot den gudomliga världsordningen, så återstod såsom enda lösning gottgörelsen, tillfyllestgörelsen, satisfaktionen. Men då människan saknade möjlighet att själv ge satisfaktion för sin oändliga skuld, måste Kristus, gudamänniskan åtaga sig hennes sak. Såsom Gud kunde han prestera den oändliga tillfyllestgörelsen, såsom människa kunde han handla å människosläktets vägnar och lämna den erforderliga kompensationen åt Gud. Bortsett från de logiska bristerna i denna teori måste ock från kristen synpunkt framhållas, hur N.T:s syn på f. såsom en Guds gärning här kommer till korta. Uppdelandet av vad Kristus gör qua deus och qua homo röjer avståndet från N. T. Reformationen betyder ett förnyat genombrott av N. T:s syn på f. För Luther står det klart, att i vårt förhållande till Gud allt beror på Guds gärning och icke på vår. I kristologien och f.-läran kan Luther därför också anknyta vid det gammalkyrkliga kristologiska dogmat, som hävdade ett liknande intresse. För att övervinna de gudsfientliga makterna har Gud själv i Kristus gått in i och blivit en medlem av människosläktet. Kristi kamp är Guds egen kamp, Kristi f. Guds egen gärning. Också där Luther stundom använder från den medeltida f:s-uppfattningen övertagna uttryckssätt, få de en ny innebörd genom denna hans grundåskådning. Under de följande århundradena har denna syn på f. åtskilligt trängts i bakgrunden av en betraktelse, som låter tyngdpunkten förskjutas i riktning mot människan. Begynnelsen härtill kan spåras redan i den lutherska ortodoxien, som, om än med väsentliga modifikationer återvänder till den anselmska satisfaktionsläran. I bestämd opposition mot denna trädde både upplysningstiden och den senare teologien (Schleiermacher, Ritschl). Framför allt riktade man sin gensaga mot skolastikens och ortodoxiens »juridiska» karaktär, men i den egna äåskädningen flyttades tyngdpunkten 1039 blott ännu mera avgjort mot människan. Gärna har man under senare tid fattat f:s innebörd så, att den betyder en subjektiv förändring, alltså en förändring, som inträder hos människan, i hennes sinnelag. Mot den traditionella »objektiva» f. har man därför gjort gällande en »subjektiv» f. Resultatet har så blivit, att någon f. i ordets egentliga mening icke skulle vara behövlig. Från Guds sida behöver intet ske. Vad som erfordras är, att människan förändrar sitt sinne. Men därmed har man uppgivit något för den kristna tron väsentligt. I själva verket är f. den kristna trons centrum. Att så är fallet har ytterst sin grund däri, att »Gud är kärleken». Ty detta betyder, att Gud vill gemenskap med oss. Synden omintetgör denna gemenskap. I djupaste mening är synden icke blott moraliska felsteg, utan uppror emot Gud, likgiltighet för honom. Ofta har man eljest menat, att just Guds kärlek skulle göra f. överflödig. Gud kan väl överse med synden, förlåta den, även utan att någon f. kommer emellan. Men därvid har man utgått från en moralistisk misstolkning av syndens innebörd och från en sentimental misstolkning av Guds kärlek. Rätt förstådd är Guds kärlek lika med hans gemenskapsvilja. Synden består däri, att människan, som är skapad till gemenskap med Gud och till gemenskap med medmänniskorna, i själviskhet slitit sig loss från Gud och icke frågar efter gemenskapen med honom; men därigenom går också gemenskapen med människorna förlorad. I en mot Gud själviskt tillsluten värld vill han sätta in sin kärlek. Genom att blott passivt överse med synden skapas ingen gemenskap. Här kräves en aktiv insats, ett verkligt kärlekens offer. F:s mysterium består däri, att Guds kärlek träder in och tar på sig den börda, som den mänskliga själviskheten förorsakat men vägrar att bära. I fråga om f. gäller, att »alltsammans kommer från Gud». Ty »det var Gud, som i Kristus försonade världen med sig själv». Den gudomliga kärleken tog offret på sig. Kristi f:s-gärning var i ordets bokstavliga mening ett ställföreträdande offer och ett ställföreträdande lidande. 1040