FÖRSYN tanken på ödet och ansåg, att det onda — som enligt honom egentligen är privatio boni, en negation av det goda — finnes till för att förhärliga Guds gärningar i allt som händer. F., providentia, innesluter även undren, men dessa äro icke företeelser emot naturens lagar; hela skapelsen är ett under. Med under i speciell mening menar Augustinus ett sådant Guds ingripande, som vi på grund av vår bristande naturkännedom icke kunnat förklara. Thomas av Aquino gav f:s-tanken en preciserad form: då det är fråga om Guds aktivitet, äro skapelsen och världens upprätthållande identiska akter. De kunna skiljas åt endast på grund av de s. k. andrahandsorsakerna (causae secundae) genom vilka Gud handlar. Vanligen handlar han genom dessa causae secundae; om han handlar utan dem, inträffar undret. — Luthers ställning till försynstron bestämdes av hans helt och hållet praktiska kristendomsuppfattning. Tyngdpunkten i hans teologi ligger icke i försöket att förklara Guds världsstyrelse utan i frälsningsfrågan: den människa som emottagit trons rättfärdighet på grund av Kristi verk, äger visshet om att Gud i sin barmhärtighet tager hand om henne och i sin kärlek leder hela världen. Men detta är icke förnuftets utan trons visshet (Lilla Kat. II:1). Medan Luther bygger sin f.- tro på trosrättfärdigheten, grundar Calvin den på Guds eviga utkorelse. Calvins f. finnes kanske klarast nedlagd i Institutio I: 16—17, där han talar om Guds allmakt. — Den evangeliska orthodoxien kunde i fråga om f. icke undvika en viss rationaliserande tendens; läran om f. hör till de s. k. articuli mixti, d. v. s. till de sanningar som i viss mån äro tillgängliga för förnuftet. Man ansåg f. från Guds synpunkt vara: 1) prognosis el. praevisio, förutvetande el. förutseende; 2) prothesis el. propositum s. decretum, avsikt el. förutbestämmelse; 3) dioikesis el. decreti illius executio, förvaltning el. verkställandet av beslutet. En annan indelning talar om conservatio el. världens uppehållelse, cooperatio s. concursus el. Guds medverkan i allt som sker och gubernatio el. Guds ledning av världen fram emot det mål 1043 han själv uppställt. Gubernation sker på fyrahanda sätt genom permissio el. tillstädjande, impeditio el. hindrande, directio el. ledande och determinatio el. begränsande. I fråga om f:s omfattning skilde man mellan providentia generalis, specialis och specialissima, av vilka den förstnämnda omfattar hela skapelsen; den andra människorna och den tredje de troende. Tudelningen mellan providentia ordinaria och extraordinaria åsyftar att göra en åtskillnad mellan Guds aktivitet inom gränserna för det normala livet å ena sidan och undren å den andra. Orthodoxiens f.-tro, som ej inrymde några egentliga problem, kritiserades starkt av bl. a. Voltaire, som hänvisade till jordbävningen i Lissabon. Under upplysningstiden upptogs teodicéproblemet bl. a. av Leibniz (Essai de théodicée, 1710), som lärde, att denna världen är den bästa möjliga. 4) Av den nyare teologien må här nämnas Schleiermachers försök att med det s. k. religiösa underbegreppet sammanknyta Guds f. med naturens normala gång, Ritschls uppfattning om f. som ett bevis på den kristnes religiösa herravälde över världen (Rechtfertigung und Versöhnung III, 63), W. Herrmanns uppfattning om naturens mekanism och Gudsledning som två varandra uteslutande realiteter (contra Schleiermacher), vilka båda måste bejakas. Den moderna systematiken utgår i denna fråga från evangeliet såsom ett budskap. Vi kunna knappast kodifiera tidlösa och teoretiska religiösa sanningar om huru Gud handlar, då han uppehåller och leder världen huru mycket bibliskt och empiriskt material som än står till vårt förfogande (denna strävan var orthodoxiens svaghet). Men genom tron inse vi att Gud uppehåller och leder, och vi lära oss att tacka och prisa Honom för hans nåd. Och ju fastare vi rotas i Herren Kristus, desto större skäl till tacksägelse få vi. Litt.: Seneca, De providentia; art. Vorsehung av P. Lobstein i Realencyklopädie für protest. Theologie und Kirche Band 20 med rik litteraturförteckning; 0. Kirn, Vorsehungsglaube und Naturwissenschaft (Gr. Lichterfelde—Berlin 1903); 1044