O. Tiililä, Kohtalousko ja kaitselmususko (Jyväskylä 1939); Johs Sløk, Forsynstanken (diss. Hjørring 1947). O.T. FÖRTJÄNST i religiös mening avser ett förhållningssätt från människans sida gentemot gudomen av den art att det tänkes grunda gemenskap mellan henne och Gud eller återställa gemenskapen där den brutits. På grund av frivilligt presterade gärningar, gåvor, böner el. förhållningssätt kan människan räkna med belöning för sitt välförhållande och efter fullgjorda prestationer resa anspråk gentemot gudomen. F.-tanken ger sålunda uttryck åt en bestämd typ av religion: den kring människans beteende eller beskaffenhet orienterade religiositeten (moralistiskt-egocentrisk religion). De läror som höra samman med religionen väntas då främst ge upplysning om hur människan bör förhålla sig för att förvärva religiös f. Religionshistorien betygar f.-tankens dominerande betydelse inom den utomkristna religionens värld. Detta gäller 1) allmänt, såtillvida som alla religiösa föranstaltanden i vidaste bemärkelse tänkas gå ut på att vinna f. inför gudomen; 2) i speciell mening, där man inom ramen för denna grunduppfattning räknar med möjligheten att genom åtgöranden utöver vad som kräves såsom allmän plikt kunna vinna f. av högre ordning. — 1) En allmän orientering kring f.-tanken ligger bakom uppfattningen att människans främsta religiösa angelägenhet är ett noggrant iakttagande av kultiska plikter, främst offer och böner. Den gammalindiska Veda-religionen lär uttryckligen frälsning genom verk (karma-marga, gärningens väg), där de förtjänstfulla gärningarna bestå i att uppfylla offerföreskrifterna, och de polyteistiska religionerna röra sig gärna inom samma föreställningskrets. Därmed är dock icke sagt att motivet i den kring offret uppbyggda religiositeten blott vore det krasst egoistiska och individualistiska syftet att genom den presterade observansen förtjäna gudarnas bevågenhet och beveka dem till välgärningar mot den offrande. I offret ligger också ett uttryck för människans underkastelse un- 1045 FÖRTJÄNST der en bjudande makt; man kan lika litet träda inför gudarna som inför mäktiga människor utan gåvor. Och med riternas minutiösa iakttagande är ofta förbundet det allomfattande syftet att garantera hela världsloppets normala fortgång; den offrande står inne i det gudomliga skapelseverket och tjänar detta. Men just därigenom kommer det rituella handlandet att tillmätas en enorm betydelse: det blir ett med själva skaparkraften och dirigerar, då allt utföres riktigt, den gudomliga partens förhållningssätt mot människorna. Ett exempel på en religion som väsentligen uttömmes i en i detalj gående reglering av människans yttre beteende, där alltså gärningar i rituell mening, oberoende av ev. moralisk halt, skapa religiös f., är Islam. I princip ligger saken dock ej annorlunda till om man ersätter den rituella observansen med moraliska prestationer eller andra förhållningssätt, t. ex. kontemplativt-mystiska övningar. Urvalet av medel att påverka gudomen eller reglera gudsförhållandet ändrar ej dettas grundkaraktär. — 2) I den ovannämnda andra bemärkelsen, extraordinär f., kunna en rad olika prestationer tillmätas vikt för att skapa en speciellt meriterande helighet. Hit höra främst olika slag av försakelse och självplågeri, askes, en ytterst utbredd och månggestaltad företeelse i religionens värld. Också i religioner som urspr. avvisat askesen som frälsningsväg har den velat tränga in (buddhismen, kristendomen). Ofta har askesen kombinerats med andra såsom förtjänstfulla uppfattade prestationer, t. ex. vallfärder eller eremitliv. Judendomens religiösa tänkande har stor betydelse för f.-motivets gestaltning inom kristen teologi. Den i G.T. grundläggande tanken på Israels utkorelse genom en Guds maktgärning och hans förbund med fäderna, där Gud fattats som den suveränt handlande, blir småningom allt fastare inställd i ett rättsschema där gudsförhållandet regleras genom den laglydnad människan presterar. Inom denna ram utvecklas i senjudendomen en säregen f.-lära. Gud uppfattas såsom den makt som har att veder- 1046