FÖRTJÄNST gälla envar efter hans gärningar; efter domens och barmhärtighetens mått mäter Gud ut vad som tillkommer människan, varvid vedergällningen är noggrant specificerad efter gärningens art. Utkorelsen och förbundet genom lagens utgivande på Sinai tolkas ej blott såsom en Guds gärning, utan även som mänsklighetens avgörelsestund: Israel väljer rättfärdigheten och hedningarna orättfärdigheten. Därför kan Gud blott mot Israel tillämpa ett vedergällningsmått som också innesluter barmhärtighet. Denna vilar emellertid helt på rättens grund och kan utlösas blott där rättfärdighet är för handen, d. v. s. där den är välförtjänt. Därvid har israeliten förmånen att få tillräkna sig såsom f. den rättfärdighet de fromma fäderna ha presterat. Genom Guds förbund med dessa har han rätt till förbarmande. Guds barmhärtighet har som förutsättning att någons rättfärdighet därigenom belönas. Särskilt stor och verkningsfull är den f. som Abraham förvärvat och för vilken han icke för egen del begärt lön. Abrahams f. tillhör sålunda hans »barn», förutsatt att dessa, då de ha syndat, erkänna sin skuld och vända sig till Gud. Dogmhistorien visar en fortgående brottning mellan den på judendomens mark utformade f.-tanken och den genuina kristendomens principiellt annorlunda orienterade uppfattning av det religiösa förhållandet. Under N.T:s tid behärskas den tongivande fariseiska fromheten av den ovan tecknade senjudiska åskådningen. Mot denna bryter sig starkt Jesu förkunnelse av Gud såsom den som utan avseende på människans värdighet i kärlek stiftar gemenskap med henne. Det i G. T. orubbade rättsschemat är genombrutet: icke rättfärdigheten, den egna eller tillräknade, är grund för gudsgemenskapen, utan den uppsökande kärleken. Jesus vet sig vara kommen icke för att kalla rättfärdiga, utan syndare. Att vara Abrahams barn är ingen giltig grund för anspråket att höra Guds rike till. — Som ett uttryck för den i Kristi person och gärning givna nya gudsgemenskapen präglar Paulus termen trons rättfärdighet, som 1047 Gud skänker och som utesluter all berömmelse och varje åberopande av f. inför Gud. Om Abraham i den fariseiska skriftutläggningen framstår såsom urtypen för den genom lagen rättfärdige, vars samlade f. disponeras av det fromma Israel, så visar Paulus att Abrahams rättfärdighet tvärtom är typen för trons rättfärdighet (Rom. 4). Den efterapostoliska tiden har ej blick för den paulinska motsättningen mot judisk lagfromhet. Detta medför en terrängvinst för f.-tanken. I de apostoliska fädernas och apologeternas teologi framträda tendenser att fatta kristendomen såsom Kristi nya lag, som de kristna böra fylla genom att akta sig för synder och verka kärlekens verk. Genom att stegra kärleksbudet till att gälla även fiender har Kristus givit de kristna möjligheter att vinna en f. som går över vanliga mått. Hos Tertullianus föreligger en konsekvent utvecklad f.-teologi. Vedergällningstanken bestämmer förståelsen av kristendomen, frälsningen förtjänas inom lagens ram genom goda gärningar, framför allt askes (fasta, försakelse av äktenskap); härigenom blir Gud människans gäldenär. Den mest meriterande prestationen är martyriet. Martyrernas f. anses gagna bröderna. I anslutning till Paulus kan Guds nåd betonas, men utan medvetande att den utesluter f.; så hos Ambrosius, som även tänker sig att f., vunna genom ett asketiskt liv, kunna överföras på andra. Augustinus har ställt nåd och f. i organiskt samband med varandra när han lär att människan väl bör förtjäna saligheten genom goda gärningar, men att dessa äro ett verk av Guds nåd i människan. Den medeltida skolastiken arbetar med problemet att i f.-lärans schema göra rätt åt nådestanken: när människan gör vad på henne ankommer, förvärvar hon merita de congruo (billighetsförtjänster), som krävas för att Gud skall ge henne ett sådant mått av nåd att hon förmår göra gärningar som Gud kan acceptera såsom full f. (meritum de condigno). Denna av de äldre franciskanerna lancerade och av Thomas något modifierade teologi uttrycker grunddragen i romersk åskådning. Hos 1048