GAMMALKATOLSKA KYRKAN vil efter dette ikke være udelukket at opfatte disse fund som en bekræftelse på P. Kahles teorier i det store og hele, men spørgsmålet vil sandsynligvis endnu længe stå til debat. Litt.: The Massorah compiled from manuscripts 1—4, ed. Chr. D. Ginsburg (London 1880—1905); dens., Introduction to the massoretico-critical edition of the Hebrew Bible (London 1897); P. Kahle, Der masoretische Text des alten Testaments nach der Überlieferung der babylonischen Juden (Leipzig 1902); dens., Masoreten des Ostens (Leipzig 1913); dens., Masoreten des Westens 1 (Stuttgart 1927), 2 (Stuttgart 1930); § 6—9 i H. Bauer u. P. Leander, Hist. Grammatik der hebr. Sprache des AT (Halle 1922) og forordet til 3. udg. af Kittels Bibl. Hebr. (Stuttgart 1937); P. E. Kahle, The Cairo Geniza (London 1947). Om fundene ved Det døde Hav henvises til W. Baumgartners oversigt Der palästinische Handschriftenfund (i Theol. Rundschau, N. F., 19. Jahrg. 1951). E. H. GAMMALKATOLSKA FÄDERNA, se De oldkatolske fedre. GAMMALKATOLSKA KYRKAN är den sammanfattande benämningen på de katolska kyrkosamfund som grundades sedan dogmen om påvens ofelbarhet proklamerats på Vatikankonciliet 1870 (jfr Ofelbarhetsdogmen). Många bildade och liberalt påverkade romerska katoliker på kontinenten som ej kunde godtaga nämnda dogm samlades till kongresser — den första hölls i München 1871 — för att organisera denna oppositionsrörelse. Den framstående katolske kyrkohistorikern I. von Döllinger spelade därvid stor roll utan att dock någonsin ansluta sig till g. Både de tyska och de schweiziska myndigheterna gynnade rörelsen. Vid den första synoden i Bonn 1874 antogs en kyrkoförfattning, enligt vilken varje land har sin egen självständiga nationalkyrka med en biskop som ledare. Enhetsbandet mellan kyrkorna utgöres av biskoparnas konferens. Högsta beslutande myndighet inom varje nalionalkyrka är synoden, som består av alla präster och av valda lekmannarepresentanter. Synoden väljer biskop och synodalråd, stiftar kyrkolag och granskar förvaltningen. I fråga om 1071 lära och kyrkotukt anknyter g. till gamla kyrkans ekumeniska koncilier samt förkastar uttryckligen läran om påvens primat och ofelbarhet. Man har slopat bikttvång och celibat samt har bortlagt helgonkult och relikdyrkan, processioner och vallfärder. Gudstjänsten förrättas på modersmålet, och i nattvarden utdelas bådebröd och vin. G. har tidigt intresserat sig för samarbete med likartade kyrkor. Med anglikanska kyrkan består nattvardsgemenskap sedan 1883, och med Orientens ortodoxa kyrkor har g. även trätt i förbindelse. I den ekumeniska rörelsen (Stockholm 1925 och Lausanne 1927) har g. likaledes tagit del. Organiserade gammalkatolska kyrkor finnas: i Tyskland (där den förste biskopen valdes 1873) med 50 förs. och omkr. 20.000 medl., i Schweiz (där Die christkatholische Kirche der Schweiz grundades 1875 och där en teologisk fakultet upprättades i Bern redan 1874) med omkr. 40 förs. och omkr. 30.000 medl., i Tjeck oslovakien med omkr. 20.000 medl., i Jugoslavien med omkr. 40.000 medl. ochiFörentastaterna med en polsk nationalkyrka med omkr. 150.000 medlemmar. Äldst är den gammalkatolska kyrkan i Holland som har sin upprinnelse i den skismatiska kyrka som bildades 1723, sedan Utrechts ärkebiskop och domkapitel vägrat underteckna ett av jesuiterna inspirerat, mot jansenismen riktat påvligt dekret. På 1870-talet trädde den i förbindelse med g., vilket resulterade i en union mellan samtliga gammalkatolska kyrkor 1889. G. i Holland har en ärkebiskop och 2 biskopar samt räknar omkr. 12.000 medlemmar. Litt.: J. H. Reinkens, Ursprung, Wesen und Ziel des Altkatholicismus (Heidelberg 1882); J. F. von Schulte, Der Altkatholicismus (Giessen 1887); E. K. Zelenka, Der Altkatholizismus (5 ed. Freiburg—Breisgau 1924); Die Altkatholische Kirche (i samlingsverket Ekklesia 3:11, Gotha 1935); C. B. Moss, The old catholic movement, its origins and history (London 1948). Hg Pi. GAMMALKYRKLIG LITTERATUR, se Oldkirkelig litteratur. GAMMALKYRKLIGA SYMBOLA, se Oldkirkelige symboler. 1072