dikter ss. »Manhem», »Vikingen», »Odalbonden», med vilka den götiska skolan i vitterheten bildades. 1812 utgav G. »Försök till psalmer» (16 stycken). 8 av G:s psalmer ingingo i 1819 års psalmbok, bland dem »Du bar ditt kors, o Jesu mild». E. Liedgren har i »G. som psalmdiktare» (»Vox angelica», 1917) betonat hans psalmers kristocentriska karaktär. Mars 1815 började G. som t. f. prof. föreläsningar i historia vid Uppsala univ. med storartad framgång: han brukade ha 2— 300 åhörare. 1817 utnämndes han till ordinarie professor i ämnet. 1818 kom »Feodalism och republikanism», hans första betydande historiska arbete. »Thorild. Tillika en filosofisk eller ofilosofisk bekännelse» (1820), som hänvisade till den kristna uppenbarelsen som givande den enda oss tillgängliga kunskapen om den hinsides världen, föranledde ett enfaldigt åtal för hädelse med anledning av uttalanden om treenighetsdogmen. 1825 utgav G. »Svea rikes hävder» I, som omfattade forntiden och inleddes med den berömda studien »Sveriges natur». 1832—36 utgav han »Sv. folkets historia» (3 delar), som avhandlar Sveriges historia t. o. m. drottning Kristina. 1824 hade G. invalts i Sv. akad. Som ledamot av 1825—28 års undervisningskommitté bekämpade han det av Tegnér, Agardh, Berzelius m. fl. försvarade liberala skolprogrammet. En konservativ ståndpunkt intog han också som riksdagsman i prästeståndet vid 1828—30 års riksdag. 1834 undanbad han sig trots stiftets och kungens önskan biskopsdömet i Karlstad. Han ville som historiker »vara sin bestämmelse trogen». 1838—39 utgav G. det av honom ensamt skrivna månatliga »Litteraturbladet» (suppl. 1840—41). Han tillkännagav här sitt »avfall» från konservatismen och behandlade från liberal synpunkt läroverks-, fattigvårds- och representationsfrågorna. Förutsättningar för G:s avfall voro hans historiska blick, varigenom han insett ståndsförfattningens brister, hans europeiskt orienterade sociala intresse, som lett honom till att tänka över julirevolutionen i 1077 GEIJER Erik Gustaf Geijer. Dagerrotypi från 1840-talet. Frankrike och industrialismens vådor i England, samt en stigande religiös känsla, som samlade sig i en innerlig uppfattning av personlighetens värde. G:s nya åskådning gjorde honom ensam under senare år. I sitt inre och i sitt hem hade han ro. Denna stridiga stämning av storm och stillhet inspirerade på nytt hans diktning. Han skrev nu och tonsatte flera av sina yppersta poem, ss. >På nyårsdagen 1838», »Natthimmelen», »Höstsädet». Även upptog han på nytt sin filosofiska produktion, främst med föreläsningarna 1841—42 över »Människans historia», utg. 1856 av Sigurd Ribbing, och »Om vår tids inre samhällsförhållanden» (1845) samt skriften »Också ett ord över tidens religiösa fråga» (1847). Som historiker hävdar G. noggrann forskning och sökande av sammanhang som principer. Han var originellare i praktiserande av den senare grundsatsen än av den förra. Både 1700-talets sv. historieskrivning och den samtida (Fryxells) var mer krönikeartad och biograferande än G:s var. G. hade strängare krav både på urvalet av det som skulle behandlas och på forskandet 1078