GERHARD efter sammanhanget, det som sker i det som synes ske. Han strävar efter att få fram sammanhanget dels mellan det förflutna och nuet, mellan tradition och nyhet, främst i sv. statslivets utveckling, dels mellan den politiska utvecklingen i Sverige och i det övriga Europa. Bakgrunden till G:s historiesyn är hans religiösa personlighetsfilosofi. Ända från början av G:s alstring finner man hos honom en dunkel insikt eller intuition, som driver honom att filosofera. Denna intuition är förnimmelsen att jaget, sådant det utvecklas, har ett sammanhang med duet, med samhället och med Gud. Dessa fyra makter bildade för G. en komplex och hans strävan blev att belysa än den ena, än den andra delen därav. I hans tidigare produktion överväger tanken på individens förhållande till samhället, »Jag kan ej tänka mig själv utan som hörande till ett släkte av fria varelser» (Om historien). Samhället har därvid supremati över individen. All dygd är samhällsdygd. I »Thorild» (1820) bryter det religiösa tänkandet igenom. Också förhållandet mellan Gud och människan är ett ömsesidighetsförhållande. För att Gud skall fattas måste människan gå honom till mötes, men också han gå henne till mötes: »Gud kan ej utan Gud fattas». Med Kristus har Gud uppenbarat sig i historien. Först i G:s senare filosofi träder individen i förgrunden för hans intresse. Hans tankar få nu en rikare utformning. Envar utvecklas genom beröring med andra. »Detta ömsesidiga väckande och tändande av tanke och tanke, av vilja och vilja är det enda, eviga, uppenbara undret i vår tillvaro, som uppfyller varje ögonblick utan att därför bliva mindre underbar» (Människans historia II, förel. 4). Denna ömsesidighet innebär för G., att det moraliska medvetandet utvecklas i och med självmedvetandet. Endast det fria samhällstillståndet kan fullt utveckla människornas sociala sinnelag, som krymper under förtrycket. Den fria demokratin måste därför ge det starkaste samhället. Personlighetens alltmer erkända rätt söndrar icke samhället i atomer: »Den är tvärtom dess säkraste 1079 sammanbindningsmedel» (G. vid riksdagen 1841). Historiens ledande process är frihetens allt rikare utveckling. Denna demokratiska lära hade för G. också en metafysisk och religiös sida. Personligheterna tillhörde i sina anlag tillvarons urelement. Deras mångfald. vore villkoret för andens utveckling och för historiens process. Historien är uppfyllandet av Guds världsplan, fortsatt i det eviga livet. Utan Gud skulle historien vara blind nödvändighet och förlora sin karaktär av historia. Litt.: Geijerlitteraturen finnes till 1929 förtecknad i F. Böök, Den romantiska tidsåldern i svensk litteratur (2 ed. Sthm 1919, nytr. 1929); Geijers Samlade skrifter utkommo, Sthm 1923 —1931, i ny ökad uppl., red. av J. Landquist (13 bd). Den utförligaste monografien över G. är J. Landquist, Erik Gustaf Geijer. Hans levnad och verk (Sthm 1924); bl. a. arbeten om G. märkes R. Gustafsson, Erik Gustaf Geijer som kristen personlighetsfilosof (diss. Lund 1935); ZJ. Kulling, G:s samhällsuppfattning (i Edda 1935); A. Blanck, G. i England 1809—10 (Sthm 1918); G. Hedin, Arvet efter G. (Lund 1942); E. Rodhe, G. och samhället (Sthm 1942); C. A. Hessler, G. som politiker 1—2 (Sthm 1937—1947); J. A. Eklund, Erik Gustaf Geijer (Sthm 1942); E. Nordberg, G:s väg från romantik till realism (diss. Sthm 1944); E. G. Geijer, Den levande G. Ett prosaurval belysande den andl. linjen i G:s förf.-skap red. av A. Kjellén (Sthm 1947); S. Stolpe, G. En essay (Sthm 1947); E. G. Geijer, Ur Erik Gustaf Geijers historiska föreläsningar. Utg. av A. Blanck (Uppsala 1947); se även bibliografi i E. N. Tigerstedt, Svensk litteraturhistoria (Sthm 1948). J. L—t GEISTLIGE DOMSTOLER, se Andlig domsrätt. GEISTLIGE RIDDARORDENER, se Andliga riddarordnar. GENFØDSEL, se Pånyttfödelse. GENGÆLDELSE, se Vedergällning. GENLØSNING, se Äterlösning. GERHARD, Johann, (1582—1637) studerade i Wittenberg, Jena och Marburg, innehade olika kyrkliga befattningar men blev 1616 professor i Jena och verkade där till sin död. Genom sin undervisning och sitt utomordentligt rika författarskap intager han platsen som den främste bland företrädarna 1080