gionis Germanicae, Berlin 1928, där de viktigaste textställena finnas samlade.) Från kristen tid stamma åtskilliga helgonbiografier av värde, såsom Vita Columbani, Bonifatii, Willibrordi, Anskarii. Även synodalbeslut, lagar, missionspredikningar o. likn. innehålla värdefulla upplysningar om g. (Se W. Boudriot, Die altgermanische Religion in der amtlichen kirchlichen Literatur des Abendlandes vom 3. bis 11. Jahrhundert [Bonn 1928]; jfr R. Schomerus, Die Religion der Nordgermanen im Spiegel christlicher Darstellung [Borna 1936]). Av övriga dokument kunna nämnas vissa bevarade doplöften samt de fornfrankiska s. k. Merseburgbesvärjelserna. För prehistorien ge gravar och gravfynd ganska goda upplysningar om dödsbruk och dödsföreställningar. Beträffande gudstron kan man endast sannolikhetsvis ut ifrån indoeuropeiska paralleller sluta sig till dess beskaffenhet. Själva huvudfrågan, förhållandet mellan germansk och allmän indoeuropeisk religion, är ännu ej tillnärmelsevis löst. Vissa av de germanska huvudgudarna, främst Tyr och Tor, synas dock med viss säkerhet kunna bestämmas som ursprungliga indoeuropeiska himmelsgudar. Tacitus anger i Germania de förnämsta germanska gudarna med namnen Merkurius, Herkules och Mars. I regel har man antagit att Tacitus med denna romerska omskrivning åsyftat Oden, Tor och Tyr. Som bevis har man beträffande Merkurius—Oden anfört den fjärde veckodagens namn dies Mercurii, onsdag (d. v. s. Odens dag) och beträffande Mars—Tyr den tredje veckodagens namn, dies Martis, tisdag (d. v. s. Tyrs dag). Något stöd i veckodagstraditionen för den antagna identiteten Herkules—Tor finns ej. Nyare forskning har givit vid handen att man inte utan vidare kan lösa frågan om de germanska huvudgudarna enbart på grundval av Tacitus’ uppgifter. Sannolikt fanns på germanskt område en grupp celesta gudar med Tyr som den ursprunglige himmelsguden, senare Donar—Tor, och en grupp ktoniska gudomligheter, omfattande Nerthusgruppen (se härom art. Nordisk religion). 1085 GERMANSK RELIGION Av i Rhenländerna funna inskrifter från den romerska tiden framgår att kult av modergudinnor, matres, och andra kvinnliga gudomligheter förekommit. Man kan ej med säkerhet avgöra om denna kult urspr. är germansk eller keltisk. Gudinnenamn, som stå att läsa på dessa latinska inskrifter, äro åtskilliga, såsom N eh alennia, troligen en fruktbarhetsgudinna i likhet med Nerthus—Fröja, H a e v a, möjligen en motsvarighet till Tors maka Sif, Hludana, sannolikt besläktad med »Fru Holle». Jordanes omnämner ansis, d. v. s. asar, som ett slags halvgudar hos de gotiska folken och anger Mars som deras huvudgud. Enligt Jordanes dyrka goterna även Gapt, troligen samma namn som Gaut, götarnas stamheros men också ett Odensnamn. Bland frankernas gudar förekommer W odan (Oden) och Frija, fruktbarhetsgudinna. Wodans och Donars (Tors) namn anträffas på en schwabisk inskrift (Nordendorfspännet). Båda dessa namn jämte Saxnôte ingå i det fornsachsiska doplöftet. De germanska huvudgudarna voro även kända bland anglosaxarna, vilka dessutom dyrkade Balder och troligen Ing, vilket senare gudanamn ingår i kunganamn såsom det nordiska Yngve, anglosax. Ingui. Ingnamnet bör sammanställas med de ktoniska gudanamnen Yngve—Frö och namnet på de Nerthusdyrkande inguæonerna. Kulten försiggick enl. Tacitus under bar himmel. Blodiga offer, även människooffer förekommo. Ett särskilt prästerskap omnämnes. Dess huvudsakliga uppgift var att förrätta offer och förestå orakeltjänsten. Hos vissa folkslag uppträda kultförbund, ofta av hemlig karaktär. De folkliga bruken och föreställningarna uppvisa i stort sett samma drag som hos de nordiska folken, med tro på demoniska väsen, såsom jättar, dvärgar och naturdemoner. Se även Nordisk religion. Litteratur, förutom den i texten angivna: J. Grimm, Deutsche Mythologie (4 ed. Berlin 1875— 78); W. Golther, Handbuch der germanischen 1086