kunnighet fram i första ledet inom Sveriges rike. — För sin omfattande och mångsidiga publikationsverksamhet grundade G. d. ä. ett eget tryckeri och förvärvade ett eget pappersbruk. Med tanke på prästerskapets behov planlade han ett stort svensk-språkigt bibelverk. Detta s.k. »Gezeliernas bibelverk » förverkligades dock först efter hans död. Den största förtjänsten härav tillkommer hans son. J. G. den yngre (f. i Dorpat 1647, d. i Täby, Uppland, 1718). I syfte att uppfostra sin son för arbetet med bibelverket sände G. d.ä. honom på en vidsträckt, 4-årig studieresa till olika universitet i Europa. Efter återkomsten blev G. d.y. teol. licentiat och teol. professor i Äbo. Han verkade därpå som superintendent i Narva och blev efter återkomsten till Äbo sin faders ämbetsbiträde och efter faderns död biskop. I detta ämbete verkade han med stor kraft i sin faders anda, men måhända med ännu större skicklighet och vidsynthet än denne. Den vänskap han på sin utrikesresa slutit med F. J. Spener hade bragt honom i beröring även med pietismen. När yttringar av pietismen framträdde i Finland, tog han dock som en oböjlig ortodoxiens man ställning emot denna rörelse. Under stora ofreden flydde G. d. y. 1713 till Sverige och försökte där- ` ifrån, bl. a. genom brev, handha Finlands kyrkliga administration. J. G. Nepos, G. d.y:s son, blev efter avslutade studier och en vidsträckt utrikesresa professor i Åbo. Under stora ofreden vistades han som flykting i Sverige. Efter fredsslutet utnämndes han till biskop i Borgå, den förste biskopen på denna ort, och verkade i detta ämbete förtjänstfullt till sin död (1733). Han bragte till fullbordan det bibelverk, som de äldre G. påbörjat. Gezeliernas bibelverk utkom 1711—1728. Gezelierna hade som medhjälpare flera yngre lärda, vilka de för detta ändamål samlade i Ābo. Avy detta förtjänstfulla och mycket använda verk utkom i Sverige en ny uppl. ännu 1863—1866. Litt.: J. J. Tengström, J. Gezelii den äldres minne (Åbo 1825); J. J. Tengström, Gezelii den yng- 35 1089 GLEDE res minne (Helsingfors 1833); O. Grotenfelt, J. Gezelius Nepos (Borgå 1908). 1.S. GJENFØDELSE, se Pånyttfödelse. GJENGJELDELSE, se Vedergällning. GLEDE. Mens antikke forfattere, både greske og romerske, hyppig gir uttrykk for en dyp livslede: »Ingen dødelig er lykkelig, døden er naturens beste gave» (Plinius d.e.), er grunnstemningen i N. T. preget av evangeliet som det store gledesbudskap. 1. Allerede i G. 7. er g. et hovedmotiv, alltid religiøst betinget. G.s gjenstand kan være naturlige goder som ungdom (Pred. 11: 9), ekteskapelig lykke (Ordspr. 5:18; Pred. 9: 9), velstand (Pred. 5: 18), seier (2. Krøn. 20: 27) o.s.v. Men g. har alltid sin dypeste grunn i Gud selv som den fra hvem all god gave kommer. Derfor formanes de fromme stadig på ny til å glede seg i Herren (Ps. 32: 11; 33: 1; 40: 17; 97: 12 o.s. v.) eller i hans nåde (31:8) resp. i samfunnet med ham som det høyeste gode (Ps. 16:2; 73: 25 ff.). Dette oppleves fremfor alt i gudstjen cesten (Ps. 43:4; 118: 24) hvor man lovsynger Herren med g. (2. Krøn. 29:30; Ps. 95:2; 100: 2). Men steder som Ps. 73:25 f. og 51: 10, 14 forutsetter tillike et mer umiddelbart samfunn med Gud, relativt uavhengig av kultusen. Samtidig viser både Ps. 73 og andre vitnesbyrd i G. T. (Job, Pred.) hen til ennå ulöste trosproblemer som krever en ny åpenbaring. Først i de messianske forjettelser er der tale om en full og hel frelse og om en evig g. (Jes. 12:3; 35: 1 f., 10; 51: 11; 55: 12). Overhodet taler G.T. mer profetisk enn historisk om g., mer i imperativ enn i indikativ. 2. Evangeliet er budskapet om oppfyllelsen av de messianske spådommer om frelsen og dermed om den »store glede» (Luk. 2: 10). Jesus ligner seg selv med brudgommen (Matt. 9: 14 f. par.) og priser de øyne salige som har sett det som hans disipler har sett (Luk. 10:23 par.), sml. også bergprekenens saligprisninger Matt. 5:3 ff. Det kommende Gudsrikes lykke er allerede til stede i ham som Messias. — Av evangelistene er det særlig Lukas som betoner g.- 1090