GLORIA av kirkelæren som skal fortsettes; det er konsekvensene av rettferdiggjørelsen av tro som skal gjennomtenkes og leves ut i samfunnslivet. G. understreker stadig overfor individualismen at kristendommen er samfunnsreligion. Som tenker var G. ikke syntesens mann og heller ikke egentlig analytiker, men er ofte blitt karakterisert av sine lesere og særlig tilhørere som »seer». Hans form er ofte aforistisk, med sprang i tankegangen. Han var en intellektuell mystiker. De samme egenskaper karakteriserer forkynneren G. Tross sin skurrende stemme og springende tankegang ble han sin tids store forkynner for intellektuelle mennesker. Hans »Andagtsbok» (1912) og prekensamlingen »I Jesu navn» (1928) inntar en særstilling i norsk andaktslitteratur ved sin ordknapphet og originale, ofte beåndede formuleringer. Som kirkepolitiker var G. utpreget folkekirkelig og bredkirkelig med en polemisk holdning overfor den frikirkelige tendens hos legmannsbevegelsens ledere, men med kjærlighet til »Kirkens graa hær» (Kirke og Kultur 1916). Karakteristisk er her programskriftet »Norsk kirkepolitik» (1913). G. ble fra konservativ side betraktet som temmelig ytterliggående liberal. Hans tendens til filosofisk abstraksjon gjorde det vanskelig å gripe ham i fornektelse av bestemte lærepunkter, men i polemikk virket hans sarkastiske svar sterkt utfordrende. Derfor vakte hans utnevnelse til biskop i 1923 stor harme. Menighetsråd var blitt innført i 1920, og ved de to første bispeutnevnelser etter 1920 var menighetsrådenes stemme blitt fulgt. G. var nr. 4 i stemmetall hos presteskapet og nr. 6 hos menighetsrådene, men regjeringen ville ha også den liberale retning representert i bispekollegiet. Det så en tid ut til at ingen av biskopene ville ordinere G., men den ireniske Bernt Støylen i Kristiansand foretok ordinasjonen 2/9 1923 etterat han gjennom en samtale med G. var blitt forvisset om at han delte kirkens tro. Støylen ble etter dette selv boykottet fra konservativt hold. Bispetiden ble langt fredeligere enn man 1095 kunne vente. G. ble gjennomgående møtt med tillit. Sykdom tvang ham til å søke avskjed 1928. Litt.: Norsk Kirkeblad 1920, s. 683 ff. (av flere forf.); A. Fjellbu, J. G. (i Norsk Biogr. Leksikon bd 4, Oslo 1929); S. Bretteville Jensen, Biskop J. G. (i Kirke og Kultur 1931); E. Berggrav, J. G. (i Det Kgl. norske videnskabers selskabs forhandlinger, Trondheim 1932); dens., J. G. som type og som tenker (i Norsk Teol. Tidsskrift 1932); J. Lavik, Spenningen i norsk kirkeliv (Oslo 1946, tendensiøs). E. M. GLORIA. Gloriamomentet i mässan består av orden i Luk. 2:14 jämte den därtill anslutna lovsången Laudamus. Den senare saknas dock i de orientaliska liturgierna. G. kom från Orienten in i den västerländska liturgien. Enligt Liber pontificalis skall påven Symmachus (d. 514) ha givit g. plats i den romerska mässan efter Kyrie. Från början har användningen av g. varit reserverad för biskopens mässa. Prästerna fingo använda densamma endast på vissa bestämda dagar. Efter hand (från 1000-talet) blev det emellertid praxis att prästerna allmänt använde g. i sina mässor. G.-momentet utföres i den romerska mässan på så sätt, att kören efter celebrantens »Gloria in excelsis Deo» (Ära vare Gud i höjden) sjunger fortsättningen »et in terra pax» (och frid på jorden) etc. samt Laudamus (Vi lova [dig]). G. utelämnas i alla mässor med sorgekaraktär samt under advents- och fastetiden. I sin första evangeliska mässordning, den bekanta Formula missae 1523, bibehöll Luther g. men gjorde bruket av detsamma frivilligt. I sin tre år senare utgivna Deutsche Messe 1526 uteslöt Luther däremot g. I senare tysk liturgisk tradition har g. dock åter kommit till heders. De första evangeliska mässordningarna i Norden bibehöllo g.-momentet. Så har skett i den danska malmömässan 1528 samt i Olaus Petris svenska mässa 1531. Som alternativ till Laudamus användes tidigt inom den evangeliska kyrkan psalmen »Allena Gud i himmelrik», vilken på ett utomordentligt sätt tillvaratog de väsentligaste motiven i såväl själva g. som Laudamus. 1096