för människans handlande. I Platons idélära är det g. principen icke enbart för allt sant och skönt utan det utgör grundvalen för hela tillvaron. Denna tanke har mäktigt inverkat på alla idealistiska strömningar i filosofiens historia. I den kristna etikens historia har den etiska värderingen långt ifrån alltid förmått hävda sig absolut och ren. Så t. ex. spelar lycksalighetsmålet för Augustinus en så stor roll att den etiska värderingen relativiseras. Den blir i hög grad en nyttighetsvärdering. Luther framstår som reformator även på detta område. Enl. honom låg grundfelet i katolicismen däri att dess fromhet var egocentriskt orienterad: man söker Gud icke för hans egen skull utan därför att han garanterar människan salighet. (Se art. Helig, syst.) Samtidigt vanställdes det etiska förhållandet. Även då man utför en kärleksgärning till godo för sin nästa, gör man detta icke utan självisk beräkning. För Luther står det klart att då Gud gör det g. för intet, skall människorna handla på samma sätt. Den kristna kärleken är m. a. o. omotiverad. Då Luther mot den katolska definitionen av tron som fides caritate formata (den av kärleken formade tron) hävdade sola fides (tron allena) kunde man tro att han ställde sig på trons, katolicismen åter på kärlekens sida. I själva verket tillvaratog han härigenom såväl trons som kärlekens intresse. Båda skulle utan sammanblandning bibehållas rena. Endast under denna förutsättning står det klart att det är ett under att tron är förknippad med kärlek. Det är samma under som att Gud har blivit människa. Det är uppenbart att då Luther på detta sätt strävat att hålla såväl tron som kärleken »rena», han härigenom har förmått lösa frågan om det högsta g. på ett sätt som icke varit betungat av filosofiska frågeställningar. Samtidigt framgår det att då motiveringssynpunkten bortfaller framstår lutherdomen som en andens religion i detta ords markantaste mening. Litt.: A. Nygren, Det godas begrepp enligt evangelisk och katolsk åskådning (i Etiska grundfrågor, Sthm 1926); dens., Den kristna kärleks- 1101 GRANFELT tanken 2 (2 ed. Sthm 1947), N. H. Søe, Erkendelsen og virkeliggørelsen af det gode (Khvn 1937); G. Wingren, Luthers lära om kallelsen (Lund 1942). L. P—aa GRANFELT, Axel Fredrik, teolog, Finland. F. i Hausjärvi (Tavastland) 26 april 18153, adjunkt i teol. fak. vid Helsingfors univ. 1848, prof. i dogmatik och etik 1854— 1875. Död som emeritus i Hattula 1892. G:s teologiska insats var banbrytande, den moderna systematiska teologien i Finland begynner med honom. Tillhörande närmast förmedlingsteologien* (han stod H. Martensen* nära) var G. djupt övertygad om att mellan det kristna och det humana, mellan tro och vetande, religion och kultur en syntes icke bara är möjlig utan nödvändig. Teologien bör försöka utveckla en kristen världsåskådning. Denna strävan betydde för G. icke att man skulle pruta av på troheten mot uppenbarelsen och Skriften, men den medförde vissa apologetiska drag, som karakteriserade G:s livsgärning. Bland de specialfrågor, för vilkas vetenskapliga behandling G:s betydelse är mest påtaglig, må i första rummet nämnas debatten mellan de olika religiösa rörelserna i Finland (de »väcktas» och »hedbergianernas» trosuppfattning). G. representerade här en förmedlande kritisk ståndpunkt. G. deltog även i den diskussion om försoningen, som uppstått i Sverige till följd av O. F. Myrbergs och P. Waldenströms* uppträdande i denna fråga. G. betonar i sin försoningslära Guds kärlek och bekämpar en ensidigt juridisk försoningssyn. Han är här i viss mening på samma linje som v. Hofmann. G:s dogmatik vittnar om systematiska talanger. Framställningen uppdelas traditionellt, men Schleiermachers inflytande kan dock skönjas. Detta arbete har använts som akademisk kursbok i Finland långt in på 1900-talet. G. var mycket aktivt med i det offentliga livet (bl. a. som ledamot i prästeståndet vid riksdagarna 1863—1864, 1867, 1872; i kyrkomötena 1876 och 1886). Han var en irenisk natur och en socialt vaken personlighet. Bland utgivna skrifter märkas: tre på 1102