GRAV Axel Fredrik Granfelt. latin skrivna avhandlingar (1845, 1847, 1849), Försök till besvarande af frågan: beror Guds inkarnation af människans synd eller icke? (1853), Det kristna lifvets villkor och väsende (1847—1858), Om nådens ordning (1855), Ytterligare om nådens ordning (1856—1857), Den kristliga dogmatiken (1861, 3 ed. 1880), Den kristliga sedeläran (1872—1873), Den biblisk-kristliga läran om de yttersta tingen (1879), De första offentligt af finske män emot kristendom och kyrkolära riktade angreppen bemötta (1884), Herr D:r Carl von Bergens (i Helsingfors) hållna föreläsningar öfver »framtidens kristendom» granskade (1884), tre böcker om försoningsläran (1882, 1885, 1886) samt tre samlingar teologiska uppsatser »I tidens frågor» (1871, 1876, 1881, över 1000 sidor). Litt.: 7. Carpelan—L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 (Helsingfors 1925); Erkki Kaila, Aksel Fredrik Granfelt (Oma maa II, 1908); G. G. Rosenqvist, Ett hundraårsminne (Teol. Tidskr. 1915) ; dens., Axel Fredrik Granfelts lifsåskådning och teologiska ståndpunkt (Finska kyrkohist. 1103 samfundets årsskr. 5 Jyväskylä — Helsingfors 1916); Martti Ruuth, Granfelt, Axel Fredrik (Kansallinen elämäkerrasto II, 1929); O. Tiililä, A hundred years of systematic theology in Finland (Theologia Fennica IV, Helsingfors 1949). O.T. GRAV. Någon form av g.-skick har väl alltid existerat i den mänskliga odlingens historia, även om vi icke från äldsta tider äga några säkra belägg därför. Hos lågt stående naturfolk saknas ofta beredda g.-platser. De döda kunna t. ex. läggas ut, där vilddjur ha sina tillhåll. Parserna i Persien och Indien placera ännu i våra dagar de dödas kroppar på »tystnadens torn» under bar himmel, till att undergå förvandling och uppätas av rovfåglar. Om vi särskilt dröja vid förhållandena i Europa, finnas vittnesbörd om, att man redan under neanderthalmänniskornas tid haft särskilt utformade g., t. ex. stensatta gropar i marken, försedda med mer eller mindre dyrbar utrustning av lerkärl, fångstredskap, smycken o. s. v. Arkeologien har i stora drag kunnat fastställa g.-anläggningar och giva upplysningar om g.-skick under olika skeden av förhistorisk tid. Någon enhetlig utveckling är det icke fråga om. Allt efter rasförhållanden, folkvandringar och speciella inflytelser har g.-skicket växlat avsevärt. Även under samma tidsepok kunna stora olikheter registreras. Samtidigt med större g.-anläggningar, dösar, gånggrifter och hällkistor, vilka varit familje- och släkt-g., förekomma enkla g. utan tydlig markering. Liken placerades ofta med uppdragna knän, i s. k. hocker-ställning. Sedan omkr. 1300 f.Kr. dominera brand-g. i Europa. Man samlade de icke helt förbrända benen av den döde i g. eller högar. Vanligt var att med liket bränna också förnödenheter, husdjur och t.o.m. slavar. Askan från bålet gravsattes sedan. Ett speciellt nordiskt g.-skick utgör de s.k. båt-g. Såsom t.ex. Osebergsfyndet i Norge från 800-talet e. Kr. visar, kunde ett praktfullt skepp med dyrbar utrustning utgöra g.- anläggning för mera bemärkta personer. I och med kristendomen försvann brand-g. helt och hållet och lämnade rum för skelett- 1104