g. på kyrkogården. Särskilda g.-fält funnos redan långt innan kristendomens tid. Delvis naturliga g. i form av grottor och nischer i klippor ha förekommit rikligt t. ex. i Palestina och i Orienten överhuvud. I Egypten har man haft stora, i berget inhuggna g.-komplex med särskilda rum för sarkofager resp. för förnödenheter och utrustning åt den döde. Även g.-tempel i samband med g. förekom där och annorstädes. De mest storartade g.-monumenten utgjordes av pyramiderna, som åsyftade att skänka den döde farao en honom värdig boning. Från t. ex. Italien känner man hela underjordiska »gravstäder». Jfr katakomberna i Rom. Vid högre kulturutveckling har g. blivit exponenter för konstskicklighet i många former. Bruket med ornamenterade och inskriptionsförsedda g.-stenar möter i alla högkulturer. G. och g.-fält ha som {loca religiosa varit föremål för fruktan, antingen präglad av respekt inför det heliga eller mera skräckbetonad. Måltider vid g. ha varit vanliga. Man har föreställt sig, att de döda varit närvarande och givit de levande del av sina krafter samt själva styrkts av samvaron. Där g. betraktats s.a.s. som släktens eller stammens energikällor, har man förlagt dem till hövdingens hydda eller i boplatsens omedelbara närhet. När man däremot hyst skräck för de döda, har man genom att anbringa stenar eller klippblock över g. sökt hindra de döda från att »gå igen». Se även Begravelse, Jordfestelse, Kyrkogård. Litt.: B. S. Puckle, Funeral customs. Their origin and development (London 1926); E. Bendann, Death customs. An analytical study of burial rites (London 1930); R. Dussaud, Les civilisations préhelléniques (Paris 1914); G. Sverdrup, Fra gravskikker til dødstro i nordisk stenalder (Skrifter utg. av Det Norske Videnskapsakad. 1927, Hist. fil. W. 8); dens., Fra gravskikker til dødstro i nordisk bronsealder (Skrifter utg. av Det Norske Videnskaps-akad. 1933, Hist. fil. W. 4); H. Shetelig, Vestlandske graver fra jernalderen (Bergen 1912); O. Almgren, Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden (3 ed. Uppsala 1934). L. G. R. GREGORIANSK SÅNG. Den primärt enstämmiga vokalmusik som alltsedan 600-1105 GREGORIANSK SÅNG talet utgjort den liturgisk-kyrkliga tonkonstens viktigaste beståndsdel bär sitt namn efter påve Gregorius I" (omkr. 540— 604). Detta innebär likväl ej att denne skulle ha skapat traditionen; säkerligen samlade han blott och kompilerade olika äldre och samtida traditioner, och då han härvidlag stödde sig på tidigare verksamma, kyrkomusikaliskt intresserade påvars arbete, har man under senare år som mer adekvat term infört begreppetromersk ky rkosång, även om olika lokaltraditioner mer eller mindre avveko från romersk praxis. Huruvida den g. med sina 8 »tonarter» och melodityper uppstått under påverkan från äldre bysantinsk liturgi är ovisst ehuru ej otänkbart. Under alla förhållanden råder ett intimt samband mellan gregorianikens teoretiskt fixerade skalsystem (4 autentiska och 4 plagala »tonarter»: dorisk, frygisk, lydisk och mixolydisk resp. hypodorisk, hypofrygisk, hypolydisk och hypomixolydisk) och de formelmässiga recitationsmönster, vilka som ett slags kyligt objektiverat föredragsmanér återfinnas inom olika religioners kultriter — analoga exempel finnas i bl. a. arabisk och indisk tonkonst. De musikstrukturella huvudformerna inom g. är den strofiska (hymner, sekvenser etc.) och den psalmodiska (snabbt kantillerande föredrag av en bibeltext efter fastställda formschemata). Av psalmodi urskiljas typerna responsorial (där försångaren sjunger bibelverserna, interfolierad av en kort, av kören utförd refräng), direkt (utan refräng) och antifonal (där 2 körer alternera). Härav är den responsoriala äldst. I de judiska synagogorna sjöng »försångaren» psaltarverserna mellan vilka menigheten inflickade korta utrop (amen, alleluia, sela etc.). Denna teknik överfördes till den äldsta kristna kultriten och då kyrkosången efter kejsar Konstantins edikt 313 kunde gå en fri utveckling till mötes uppstod efterhand den antifonala vid de från denna tid organiserade sångskolorna. Ur liturgisk-musikalisk synpunkt fördelar sig g. i mässa och tidegärd; härav är mässan i konstnärligt hänseende mest 1106