GREGORIANSK SÅNG *“ et adhuc te-cum sum, al- e- Sur-ré-xi, po- su- í- sti su- per me ma- num u f [ d = al A mi- rá- Pae bi- lis fa- cta B j u £ ” est sci- én- ti- a tu- a, alle- lú-ia, al- le- (P L Ps. Dó-mi-ne pro-básti me, et cognovísti me: * | L] lú- ia: tu cogno-vísti sessi- o-nem me- am, et re-surrecti- 6- nem [aa n | ae V C PA ll ia eia E u o u a e. u n aaa D io ellla L) me- am. GIó-ri- a Patri. Prov på gregoriansk noteringspraxis i modern tid. Den notskrift som begagnas, s. k. kvadrat- notskrift, är en kvarleva från noteringen i de romanska länderna under 1200-talet. betydelsefull under det att tidegärdspsalmodin är mer asketiskt hållen med enkel och knapp musikalisk struktur. Tidegärden — utbildad ur de fornkristna vigilierna och utformad för de västerländska klostren efter Benedikts av Nursia Officium divinum — består av en serie gudstjänster för olika tidpunkter av dygnet, »nattkursen» (cursus nocturnus) med matutin, indelad i 3 nocturner, och »dagkursen» (cursus diurnus) med laudes, prim, ters, sext, non, vesper och completorium. Det musikaliska materialet utgöres av antifonalt utförda psalmer, cantica och hymhner, orationer, versiklar etc. Tidegärdens texter äro samlade i ett breviarium; musikdelen kallas antifonarium eller antifonale. Mässformuläret omfattar huvudavdelningarna Proprium och Ordinarium (missae); härav intar Proprium den i liturgiskt avseende viktigaste ställningen, emedan dess texter växla alltefter kyrkoåret, medan ordinariets förbli oförändrade; det senare blev också jäm- 1107 förelsevis sent införlivat med mässan. Mässproprium omfattar Introitus, Graduale, Alleluia (den sistnämnda utbytes under bot-, faste- och sorgedagar mot Tractus), Offertorium och Communio; de 5 ordinarienumren, vilka sedermera inom flerstämmig vokalmusik kommo att spela en viktig roll i form av (konsert-)mässor, äro Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei. Som redan nämnts är det kantillerande sångföredraget på vissa standardformler ett karakteristiskt drag inom orientalisk tonkonst. Avgörande för gregoriansk musikstil har varit den viktiga formprincip inom semitisk diktning som går under namnet parallellismus membrorum (satsparallellitet), d. v. s. en sammanlänkning av tvenne varandra omskrivande versrader. Denna teknik som bl. a. satt sin prägel på Psaltaren härskar även inom gregoriansk melodik. Med undantag av smärre stycken ss. lektioner och kollekter har den typiska »gregorianska perioden» bågformig struktur med följande disposition: en enkel tonfigur i första versradens början (initium) övergår i den statiska tuba-tonen (ténor-, recitations- el. reperkussionston) — i vissa fall avbruten av en kort melodisk »vändfigur» (flexa) — följd av den halvkadenserande mediatio varefter den andra versraden vidarereciteras på tubatonen och satsparet avslutas med finalis som leder tillbaka till initiumfigurens tonplan. Denna bågprincip som kan skönjas även inom Graduale och Tractus härskar inom all äldre g. och en stor del av yngre melodimaterial. Beträffande gregoriansk rytmik råda bland nutida forskare högst delade meningar. Då vi ej äga någon vetskap om originalrytmiken, beroende på att den notskrift (neumer) som fr. o. m. 800-talet begagnades för uppteckning i detta hänseende är så gott som fullständigt intetsägande, blir varje tolkningsförsök blott en hypotes. Möjligen komma de franska benediktinermunkarna (bl. a. Dom Pothier och Dom Mocquereau) idealet närmast, då de hävda att koralrytmen är en språkrytm, baserad på växlingen mellan två- och tretidiga tongrupper — en i viss mån liknande tolkning har lanserats av H. 1108