Sowa — ehuru Peter Wagners åsikt, som hävdar fritt metrisk rytmik utan tyngdpunktsschema måhända har det säkraste stödet bland medeltida teoritraktater. Ehuru rytmiskt och ofta även melodimässigt otydbar kan emellertid neumskriften meddela några fakta om tidig praxis. I vissa lokala skrivtraditioner (Chartres, Metz o. a.) återfinnas nämligen figurer som återspegla ett naturalistiskt sångsätt, som ännu har otaliga belägg inom utomeuropeisk musik men numera är vår västerländska tonkonst fjärran. Hit hör glidljud (likvescenser), tonstötar etc. Dessa »orientalismer» utrensades emellertid samtidigt som linjesystemet infördes på 1000-talet varvid den g. erhöll den affektlöst objektiva och föredragsmässigt nivellerade karaktär som fortfarande är förknippad med denna liturgisk-musikaliska centralhärd inom musica sacra. Vad beträffar frågan om instrumental medverkan vid uppförandet av gregoriansk sång avvisas en sådan principiellt under hänvisning till sångens rent vokalmässiga struktur. En harmonisering i stil med de protestantiska koralsatserna är således ej motiverad. Att orgelbeledsagning fr.o.m. 1600-talet (efter tidigare sporadiska förekomster varav äldsta belägget härrör från ca. 900) blir mer eller mindre normal sammanhänger med den allmänna utvecklingen av instrumentalmusiken vid denna tid. Redan under mitten av 1800-talet höjdes röster för ätergång till obeledsagad vokalstil. Den moderna musikvetenskapliga forskningen har i hög grad främjat förståelsen för en sann och verklig g. och därigenom kunnat ersätta vissa stilistiskt diskutabla efterbildningar. Den svenska protestantiska liturgin har sålunda kunnat berikas med stiltrogna element, t. ex. »gammalkyrklig introitus» och tidegärdspsalmodi. Viktigt för ett rätt utförande är emellertid, att känslan för melodikens bärkraftiga linearitet hela tiden bibehålles varigenom samtidigt musikens formstruktur blir självklar: ett långsamt tempo gör härvid satsens logiska byggnad mer svåröverskådlig än ett rörligare och bibringar lätt åhöraren ett felaktigt intryck av formlöshet. 1109 GREGORIUS DEN STORE Litt.: R. Molitor, Die nachtridentinische Choral-Reform zu Rom 1—2 (Leipzig 1901—02); A. Gastoué, Les origines du chant romain (Paris 1907); P. Wagner, Einführung in die gregorianischen Melodien 1—3 (Leipzig 1911—1921); H. Freistedt, Die liquescierenden Noten des gregorianischen Chorals (Freiburg, Schweiz 1929, med bibliografi); A. Auda, Les modes et les tons de la musique (Bruxelles 1930); H. Halbig, Kleine gregorianische Formenlehre (Kassel 1930); K. Peters, Den gregorianska sången (Sthm 1930; med bibliografi); O. Ursprung, Die katholische Kirchenmusik (Handbuch der Musik-Wissenschaft, Potsdam 1931); C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (Sthm 1932); dens., Tonkonstens historia i västerlandet 1—2 (Sthm 1935); L. Söhner, Die Orgelbegleitung zum gregorianischen Gesang (Regensburg 1936); G. Reese, Music in the middle ages (New York 1940; med bibliografi); O. M. Sandvik, Gregoriansk sang (Oslo 1945); J. Handschin, Musikgeschichte im Überblick (Basel 1948); J. Smits van Waesberghe, Gregorian chant and its place in the catholic liturgy (London 1949); K. G. Fellerer, Der gregorianische Choral (Dortmund 1951). B. Hbs GREGORIUS DEN STORE, den förste av många påvar med detta namn, var biskop (påve) i Rom 590—604 och en av de fyra stora kyrkolärarna. Han föddes i Rom omkr. 540 i en förnäm och förmögen familj, som dessutom var fromt kristen. G. fick en utbildning som gjorde honom rustad att tidigt bekläda ämbetet som stadsprefekt, Roms högste världslige ämbetsman. Sina stora egendomar på Sicilien använde han redan nu till att grunda sex kloster; av sitt eget palats i Rom gjorde han ett sjunde, där han själv inträdde som munk för att öva ett strängt asketiskt liv. Detta gav honom stor tillfredsställelse. De världsliga omsorgerna undgick han dock ej; han blev diakon i Rom och snart därpå av Pelagius II utnämnd till påvligt sändebud vid kejsarhovet i Konstantinopel, en maktpåliggande uppgift i de oroliga tider som då rådde. Efter hemkomsten fick han några år ägna sig åt författar- och lärarverksamhet i sitt kloster, vars abbot han blev. Mitt i en tid av krigsolyckor, naturkatastrofer och pesthärjningar blev biskopsstolen i Rom ledig, och G. valdes enhälligt till dess innehavare. Han försökte 1110