GREGORIUS DEN STORE Gregorius den store. Handskrift från 800-talet. värja sig och hindra valets stadfästelse av kejsaren. Icke desto mindre skötte han påvliga åligganden innan detta skett — han hade redan som munk varit företrädarens sekreterare och rådgivare. Han överraskades av budet om stadfästelsen, när han planerade flykt för att undgå den ansvarsfulla posten. Nu gav han upp motståndet och fick sin vigning den 3 september 590. Politisk och kyrklig verksamhet. Den förste munken på påvestolen förblev sitt asketiska fromhetsideal trogen. Han hade redan förut kallat sig »servus servorum Dei» (Guds tjänares tjänare); efter honom är detta ett stående epitet i påvarnas titulatur. Men G. såg klart vad läget krävde och visade både klokhet och smidighet, när det gällde att återställa lugn i det av langobarderna svårt oroade Italien. I det politiska vakuum som Italien utgjorde efter kejsartronens flyttning till den östra riksdelen behövdes blott en dugande innehavare för att göra påvestolen till ett poli- 1111 tiskt maktcentrum. G. har sålunda en avgörande betydelse för grundläggandet av den romerska påvekyrkans världsliga maktställning. Den ekonomiska grundvalen härför förkovrade han ansenligt genom att effektivisera skötseln av de stora kyrkliga jordbesittningarna (patrimonium Petri) och lägga deras förvaltning i händerna på en väldisciplinerad klerikal byråkrati. — Som biskop i Rom protesterade G. energiskt mot att patriarken i Konstantinopel lät kalla sig »ekumenisk biskop»; själv ville han ej göra anspråk på rangplats över de andra biskoparna, men han hävdade den romerske biskopens rätt och skyldighet att öva uppsikt över hela kyrkan och »betjäna» pliktförgätna biskopar med bestraffning. Palliet, det ärkebiskopliga ämbetstecken som den romerske biskopen utdelade såsom en gåva från aposteln Petrus, brukades också klokt av G. för att knyta kyrkliga dignitärer fastare vid Rom. — Sitt nit för kyrkans utbredning ådagalade G. genom att organisera en framgångsrik missionsverksamhet bland anglosachsarna, till vilka han sände munkar från sitt eget kloster under ledning av abboten Augustinus. — För klosterväsendet, främst det benediktinska, bevarade han en särskild förkärlek och värnade klostrens självständighet i förhållande till hierarkien. De benediktinska klostren ha också särskilt vårdat den gregorianska traditionen. Författarverksamhet och teologisk betydelse. G:s kommentarverk till Job, kallat »Moralia», har medeltiden igenom brukats som moralteologiskt kompendium. I sitt verk »Liber regulae pastoralis» tecknar G. ett prästideal som hela den katolska världen snabbt erkände som förpliktande. I fyra böcker dialoger återger han uppteckningar om italienska helgons underverk. För övrigt finnas brev och predikningar bevarade. — G:s dogmhistoriska inflytande övergår vida det värde hans verk i och för sig äga. Han läste blott latin, och hans beläsenhet var begränsad: grundligt hade han blott läst Augustinus, därnäst Ambrosius och Hieronymus. Hans betydelse ligger i att han till medeltidens kyrka förmedlat det 1112