augustinska läroarvet i en så förenklad och t. o. m. förgrovad form, att det kunde populariseras. Genom sin påfallande anslutning till Augustinus legitimerade han faktiskt ett undanskjutande av denne. Med sitt sinne för fasta, enkla normer och stram organisation såg han i kristendomen ett medel att disciplinera de obändiga folk som översvämmat Europa. Genom att samla de mest användbara tankarna hos de tidigare kyrkolärarna och bringa dem i förbindelse med tidens tänkesätt åstadkom han en teologi med en eftertrycklighet och självklarhet som kunde fängsla kyrkan i flera sekel. Liturgisk och kyrkomusikalisk verksamhet. Namnet »gregoriansk sån g»* ger G. en måhända oförtjänt ära som upphovsman till den traditionella kyrkliga sången. Obestridligt är att G. föranstaltat ett ordnande och förenhetligande av såväl mässan som tidegärden, varvid fackmän vid den av G. omhuldade påvliga sångarskolan torde ha verkställt en bearbetning av det liturgiska sångmaterialet, som fixerades i en t. v. blott muntlig tradition. Här liksom i teologien såg G. behov av en förenkling. Den linje han följde slog igenom: den romerska liturgien i dess gregorianska form segrade över sina ambrosianska, gallikanska och mosarabiska konkurrenter. Litt.: Fullst. ed. av G:s verk i J.P. Migne, Patrologia Latina LXXV—LXXIX. Urval på tyska i Bibl. der Kirchenväter, 2. Reihe Bd. 8, 4. — F. H. Dudden, Gregory the Great: his place in history and thought, 2 bd. (London 1905); Fr. Tarducci, Storia di S. Gregorio Magno e del suo tempo (Rom 1909); P. Batiffol, Saint Grégoire le Grand (3 ed. Paris 1928); M. Walther, Pondus, dispensatio, dispositio. Werthistorische Untersuchungen zur Frömmigkeit Papst Gregors des Grossen (diss. Bern 1941). GREKENLAND, se Balkanländerna. GREKISK—ORTODOXA KYRKAN, todoxa kyrkan. GREKISK—ORTODOXA KYRKAN I FIN- LAND. Det första försöket från ortodoxrysk sida att omvända karelarna gjordes 1227. Sedermera hade det grek.-ortod. inflytandet som sina centra klostren i Valamo, grundi. 1329, och Konevitsa, grundl. 1113 H. N—n ` se Or- GREKISK-ORTODOXA KYRKAN I FINLAND Valamo kloster. 1392. I den ryska jordeboken från 1500 omnämnes 7 grek.-ortod. församlingar i Kexholms slottslän. Då dessa församlingar befunno sig på gränsområdet mellan det svenska och det ryska väldet, måste de genomgå skiftande öden. I freden 1617 tillförsäkrade Sverige invånarna i dessa trakter religionsfrihet, men i verkligheten sökte man med alla medel få de ortodoxa att övergå till lutherdomen, varför de i stor utsträckning flyttade till Ryssland. Då G6. vid gudstjänsterna använde kyrkoslavonska, som ej ens ryssarna kunde förstå, var det ännu mindre möjligt för den finska befolkningen att få en uppfattning av den kristna trons innebörd. Den lutherska kyrkostyrelsen i Viborg sökte på 1600-talet verka för att de ortodoxa skulle lära sig läsa. De ortodoxa församlingarnas kyrkorättsliga ställning hade länge varit svävande. Då Viborgs län införlivades med Ryssland 1721, kommo de flesta av dessa församlingar att lyda under Heliga Synoden i Petersburg, grundad samma år, och detta förblev fallet, även sedan länet 1811 åter inkorporerats med Finland. Nu inträdde även en förändring däruti, att Heliga Synoden 1815 utfärdade en förordning, enligt vilken evangelie- och episteltexterna vid gudstjänsterna skulle läsas på finska. Vid prästseminariet i Petersburg inrättades 1114