GREKISK RELIGION 1826 en lärartjänst i finska för att man bättre skulle kunna förse de finska ortod. församlingarna med finsktalande präster. 1892 upprättades det ortod. biskopssätet i Viborg. Dess innehavare fick ärkebiskops värdighet och en biträdande biskop anställdes i Sordavala 1913. Förryskningssträvandena i Finland, som känneteckna tiden 1899—1917, använde även den ortod. kyrkan i sin tjänst. Sedan Finland blivit självständigt, utfärdade senaten i november 1918 en förordning om G. (senare förordningar av 1925 och 1929). 1921 blev G. autonom, 1923 utvidgades ytterligare dess rättigheter. Den lyder under patriarken i Konstantinopel, icke den ryska kyrkan. Högsta styrelsen över G. tillkommer landets regering medan förvaltningen handhaves av de organ som kyrkan äger för sin självstyrelse, dvs. kyrkomötet, biskoparna och kyrkostyrelsen (tidigare i Sordavala, flyttad till Kuopio). Prästseminariet, som tidigare var i Sordavala, befinner sig i Helsingfors. I många avseenden har ärkebiskop Herman (1918—) befrämjat sin kyrkas liv och verksamhet. Man har målmedvetet arbetat för att höja den kristliga kunskapen och stärka församlingsmedvetandet. I förhållande till landets hela befolkning har antalet ortod. församlingsmedlemmar småningom gått nedåt: 1860 2,29 %, 1890 1,90 %, 1910 1,67 %, 1945 1,77 %, 1948 1,7 %. 1949 var hela antalet 72.518. Litt.: A. Surakka, Suomen ortodoksisen kirkon historiallisia vaiheita (Sortavala 1936). L. P—aa GREKISK RELIGION. Den grekiska religionen i historisk tid är uppbyggd av två helt skilda element, de invandrande indoeuropéernas och den förgrekiska urbefolkningens tro. Om den förra vet man med full säkerhet icke mer än att gudsnamnet Zeus är indoeuropeiskt. Den senare komponenten, den minoiska religionen, är känd huvudsakligen på arkeologisk väg. Man vet exempelvis, att Athena och Artemis, förmodligen även Hera, höra hemma i denna kulturkrets. Eleusis, Delfi, Mykene och Athen voro förgrekiska kultorter; i Menidi nära Athen kan oavbruten gravkult konsta- 1115 teras från 1400 till 400 f. Kr., i Mykene från 1600 f.Kr. till 500-talet. Sådana föreställningar om det andra livet, som representeras av saligheten på de elyseiska fälten, tillhöra den minoisk-mykenska föreställningsvärlden och äro sannolikt urspr. minoiska. Även herokulten går tillbaka åtminstone till mykensk tid. Grekerna voro helt främmande för behovet att kodifiera sin tro i en helig skrift, liksom också ett yrkesprästerskap saknas hos dem. Templet är icke heller en plats för gemensam andakt utan gudens boning. Emellertid ha de homeriska dikterna på grekisk åskådning utövat ett inflytande, som i någon mån kan jämställa dem med skriftreligionernas heliga urkunder. Den bild de gåvo av gudarna blev på ont och gott bestämmande för den grekiska religionens hela utveckling. Antropomorfismen är det mest iögonenfallande draget hos den homeriska religionen, om än naturdyrkan ofta skiner igenom; dock sakna de homeriska gudarna ingalunda den övernaturliga förmåga, som överhuvud är gudomens egentliga attribut. Vid sidan av de individuella gudarna står ödet, närmast uppfattat som uttryck för det ordningsmässiga i livet, d. v. s. världsordningen. De komplikationer, som en polyteistisk uppfattning alltid för med sig, mildrades i någon mån av att ödet — världsordningen — alltmer, särskilt i den mera spekulativa linje i grekisk religiositet, som betecknas t. ex. av Aischylos, tänktes tillika vara en rättsordning. Oaktat i sht de stora gudarna ha sina särskilda verksamhetsområden inom naturen eller människolivet (Poseidon havet, Afrodite kärleken etc.), har vidare en viss samverkan mellan gudarna antagits, och denna enhet i deras verksamhet får uttryck i att termer såsom »gudarna», »alla gudar», »guden», »Zeus» ofta användas synonymt som beteckning för en enhetligt verkande makt, som håller världen i jämvikt (däremot icke leder världens öden mot ett på förhand bestämt mål), och för gudarnas därmed sammanhängande straffande och belönande verksamhet. Däremot tänkes ödet icke som en makt; en personifikation av 1116