GREKISK RELIGION i i i i i ödet förekommer, sporadiska ansatser att förtiga, först jämförelsevis sent. Anmärkas bör också, att gudarna enl. grekisk uppfattning icke ha skapat världen: de ha tagit i besittning och delat mellan sig en värld som fanns till före dem och oberoende av dem — därav tendensen att uppfatta ödet (=denna av gudarna i princip oberoende tillvaros ordning) som något fristående i förhållande till gudarna (»icke ens gudomen kommer ifrån ödet» Herodotos I: 91). För grekisk uppfattning funnos gudomliga väsen överallt i naturen, i floder, källor, träd, skogar, berg o. s. v., liksom man i snart sagt varje påfallande eller ingripande händelse, även i psykologiska företeelser, kunde se en gud eller verkan av en gud. För den populära uppfattningen var väl alltid den gud man för tillfället vände sig till, en representant för den samlade gudamakten (kathenotheism, jfr helgondyrkan); å andra sidan fanns åtminstone officiellt en stark specialisering bland gudarna, och en av de vanligaste frågor som det delfiska oraklet hade att besvara, var till vilken gud man i ett visst läge skulle offra. Kulten bestod i offer och riter; man skilde mellan sådana offer, som bringades de himmelska och dem som gåvos de underjordiska makterna (till vilka också heroerna hörde). Ur familj- och släktkulter utvecklades en statsreligion: staten liksom familjen hade sin gemensamma härd, och staten var, åtminstone i teorien, uppbyggd på blodsförvantskap (härstamning från en mytisk stamfader). När staten övertog en släktkult, togs präst eller prästinna fortfarande ofta ur resp. släkt. I andra fall tillsattes präst genom folkval. De stora festerna som Panathenéerna och Dionysierna i Athen fingo avsevärd politisk och även internationell betydelse, och överhuvud försiggick varje statlig förrättning under religiösa former. Men med religionens starka bundenhet vid staten följde även, när de grekiska staterna miste sin självständighet, en religiös hemlöshet, som blir ett av den hellenistiska tidens mest markanta drag. Den äldre g:s egentliga innebörd framgår 1117 Olympen, den 3.000 m. höga bergstopp i Tessalien, som ansågs vara gudarnas boning. klarast om man ser till människans ställning. De vanliga uttrycken »de stackars dödliga», resp. »de lättlevande gudarna» betona avståndet mellan människa och gud: människan har intet gudomligt i sig, och mellan henne och gudarnas värld går en oöverstiglig gräns. Därmed sammanhänger, att de dödas tillvaro tänkes som ett skuggliv i Hades, utan straff men också utan salighet. Den dödes själ, psyche, är icke bärare ay människans personlighet, vilken i stället är bunden vid kroppen och med den förgås. Ett skenbart undantag utgöra heroerna, människor, som efter sin död åtnjuta dyrkan; men de verka ur sin grav, och deras förmåga är inskränkt inom det egna landets gränser. Tron på den dödes fortlevande i graven finns därjämte antiken igenom. Ett uttryck för avståndstanken är även, att den egentliga synden består i förhävelse, hybris, d. v.s. att vilja ha mer än man är berättigad till som människa, att försöka komma i paritet med gudarna. Föreställningen om gudarnas avund (i sht hos Herodotos) bottnar i känslan av mänsklig vanmakt: en oblandad lycka är människan 1118