GREKISK RELIGION Parthenon från nordväst. förmenad, därför att saligheten tillkommer gudarna ensamma. I en naturreligion, som den grekiska egentligen är, måste vid högre statlig och social utveckling det moraliska problemet bli särskilt brännande. Den tendens till uppfattningen av en enhetlig gudamakt, som ovan berörts, är i sig intet annat än föreställningen om en enhetlighet i skeendet. Med den realism, som överhuvud är ett grekiskt karaktärsdrag, kunde man inte blunda för att livssammanhanget ingalunda är bestämt av rättsliga normer. Tillvarons orättfärdighet blev kännbar samtidigt som kravet på rätt ställdes alltmera konsekvent. Kritik av myterna möter tidigast hos Xenophanes (o0. 500 f.Kr.); en from diktare som Pindaros är medveten om att myterna icke täcka hans religiositet men böjer sig under traditionen, ehuru han ibland korrigerar myten. För tragikerna står rättsproblemet fullt och helt i förgrunden. Aischylos vill konsekvent genomföra rättstanken, varvid den ärftliga skulden blir ett huvudbegrepp (därjämte en tydlig tendens till monoteism: »Zeus, vem du än må vara», Agamemn. 160). Sophokles söker liksom Pindaros lösningen mera i form av underkastelse under 1119 gudomens ofattbara vägar. Hos Euripides framstår hela problemet i sin nakna skärpa utan att någon lösning ges. Jämsides härmed går dels en legalistisk strömning, närmast knuten till oraklet i Delfi, dels en mystisk, anknuten till guden Dionysos. De eleusinska mysterierna lovade sina invigda en bättre lott efter döden, varvid åtminstone från början någon moralisk rening icke fordrades utan själva invigningen tänktes vara verksam. En religiös rörelse av större betydelse för framtiden möter i orficismen och besläktade riktningar. Här kommer tanken på en urspr. skuld och därjämte en verklig odödlighetstro. Den för all framtid betydelsefulla skillnaden mellan själen-personligheten och kroppen skymtar i orficismen, där individens ansvar, ej släktens gemensamma, är en huvudpunkt, och där människans själ framställes vara av gudomlig natur. Dessa tankar utbildas vidare av Sokrates* och Platon* och på detta håll genombrytes därmed radikalt hela den gamla uppfattningen: människans mål är att i möjligaste mån bli gudarna lik (mot avståndstanken), hennes jordeliv är en förberedelse för det andra livet, där hennes själ dömes och går till salighet i gudarnas närhet eller till straff. Avståndets religion blir närhetens. Om grekisk religion under hellenistisk tid se Hellenistisk-romersk religion, Mysteriereligioner. Litt.: M. P. Nilsson, Geschichte der griechischen Religion I—II (Handbuch der Altertumswissenschaft, München 1941—1950) ; dens., The Minoan-Mycenaean Religion (2 ed. Lund 1950); O. Kern, Die Religion der Griechen I—III (Berlin 1926 —38); U. von Wilamowitz-Moellendorf, Der Glaube der Hellenen I—II (Berlin 1931—32); Erwin Rohde, Psyche (Tübingen 1925); L. Deubner, Attische Feste (Berlin 1932); M. P. Nilsson, Griechische Feste (Leipzig 1906); F. Pfister, Die Religion der Griechen und Römer (litt. översikt, Leipzig 1930); P. Stengel, Die griechischen Kultusaltertümer (München 1920); H. B. Cook, Zeus. A study in ancient religion I—III (Cambridge 1914—40); A. W. Persson, The religion of Greece in prehistoric times (Berkeley and Los Angeles 1942); W. Ch. Greene, Moira: fate, good and evil in Greek thought (Cambridge 1120